Succéskrivare och villebråd
Cecelia Ahern, dotter till Irlands premiärminister, låste in sig hos sin mamma och skrev i tre månader. Resultatet blev "PS: Jag älskar dig!", en storartad kommersiell succé. Men recensionerna har varit nedgörande, vilket naturligtvis inte stör henne nämnvärt.
Cecelia Ahern, dotter till Irlands premiärminister, har skrivit boken "PS: Jag älskar dig!", som sålt som smör var den än givits ut. Filmrättigheterna såldes till Warner Brothers innan den ens var publicerad. FOTO: JONAS EKSTRÖMER/PRESSENS BILD
Foto:
Tänk er följande: Göran Perssons 23-åriga dotter skriver en bok som går direkt upp på försäljningslistans förstaplats. Kritikerna hatar den, men innan den ens kommit ut blir den köpt av Hollywood för ett sjusiffrigt belopp. Hans andra dotter gifter sig med en medlem i Ace of Base.
Byt ut Sverige mot Irland och Ace of Base mot Westlife, och ni har Cecelia Ahern; en späd, rågblond 23-åring som är i Sverige för att prata om sin succédebut "PS: Jag älskar dig!". Hennes pappa heter Bertie Ahern och är sedan länge Irlands premiärminister. Hennes syster är gift med Westlife-medlemmen Nicky Byrne. Och själv är hon nybliven mångmiljonär. Hennes bok kom ut i januari i år.
Hittills har drygt 30 länder köpt rättigheterna till den. Den har legat etta på listorna i Storbritannien och på Irland. Och Warner Brothers har köpt filmrättigheterna.
- Jag är en lugn person, och för att vara ärlig var det mer uppmuntrande än skrämmande. Det är spännande, säger Cecelia Ahern.
Sockersött och småputtrigt
Hon hade precis gått ut college och stod inför det där valet som samtliga 20-någonting-åringar ställs inför. Plugga ännu mer? Söka jobb? Resa? Cecelia Ahern låste in sig hos sin mamma och skrev i tre månader. Resultatet blev "PS: Jag älskar dig!", en sockersöt, småputtrig och lagom sorglig bok om Holly, en trettioårig kvinna som förlorar sin man i en hjärntumör. Strax efter begravningen får hon en låda från sin avlidne man, med tio kuvert; ett för varje månad kvar på året. I kuverten ligger små brev med råd och stöd för hur hon ska hantera sorgen. Varje brev avslutas med "PS: Jag älskar dig!".
- Det är alltid så. Jag får en idé och sen låser jag in mig och skriver. Men den här idén var speciell, den fick mig att skratta och gråta. Jag visste att jag skrev det bästa jag någonsin skrivit och jag ville visa det för andra. Allt annat jag skrivit var så personligt, så det fanns ingen anledning att visa det för någon.
Att hon, som bara var 21 när hon skrev boken, på ett märkvärdigt pricksäkert sätt beskriver en trettioårig kvinnas sorgearbete efter förlorad äkta man, har förvånat många. Själv har hon ingen liknande erfarenhet.
Många känner igen sig
- Många som har förlorat någon närstående har sagt att de känner igen sig i min beskrivning av sorgen. Och det är skönt att höra. För jag är ung, och jag har inte förlorat någon. Det var viktigt för mig att inte framstå som en idiot när jag beskrev de sakerna.
Framgången lät - som sagt - inte vänta på sig. Och naturligtvis blev den lustslaktad av kritikerna. "Smörja... liknar mest en högstadieuppsats" löd ett omdöme. Andra anmärkte på de platta karaktärerna, den obefintliga miljöbeskrivningen och den hopplöst naiva tonen.
- Jag bryr mig verkligen inte om dålig kritik. Jag hade varit dum om jag gick in i det här utan att veta att det skulle vara så här. Jag visste att vissa inte skulle gilla den, speciellt litteraturkritiker.
Så jobbar vi med nyheter