Våren 1990 släpptes Sister James mini-LP ”About Simple Joys” Jag var sångare i bandet, och vi hade kört ihop i fem år. Trots skivsläppet var jag lite håglös inför att fortsätta i bandet. Jag och hustrun skulle få vårt tredje barn till hösten, samtidigt som jag pluggade till undersköterska.
Det fanns helt enkelt inte mycket tid och ork över till annat, och som småbarnsförälder till en treåring, en tvååring och en snart nyfödd gjorde att Sister James kändes allt mer som en börda.
Vi hade haft en del framgångar med tidigare skivor och spelningar, men någon riktig fart hade det inte tagit, så när vi fick erbjudandet att intervjuas i Bommen och dessutom få några av våra låtar spelade i riksradio så kände alla i bandet en viss uppryckning.
Vi satt i en studio i Norrköping och Bommens Lars Aldman i en studio i Göteborg. Vi larvade en hel del, men intervjun blev ändå bra. Den sändes på söndagen efter.
Någon vecka senare damp det ner ett brev på Olas hallgolv. Det var från en snubbe som kallade sig Andy G Nihler. Han skrev att han var bandmanager och att han var amerikan och nu vistades i Hamburg. Han hade lyssnat på Bommen och var mycket imponerad av vår musik och tyckte att vi hade varit knasiga och roliga i intervjun. Toppen! Vi kunde få spela i Tyskland, ja kanske rent av i USA!
I en mening skrev han ”Watch out Uffe!” Lite skämtsamt tänkte vi.
Andy skrev på ganska knagglig engelska och, efter den inledande euforin, började vi alla tycka att hela grejen verkade misstänkt. Vi bestämde oss för att avfärda honom som en skojare.
Ett par dagar till gick. En eftermiddag ringde Ola, och han lät aningen skärrad: ”Den där Andy G Nihler… han är en styckmördare… en svensk. Han som styckade den där finska hårdrockaren, vet du. Anders Karlsson heter han – han har ju rymt.”
Ola syftade på styckmordet på musikern Hanny Rajala ett par år tidigare, ett mord som fortfarande anses som det mest bestialiska som har begåtts i Sverige.
Det visade sig att ett annat band (vad dom hette minns jag inte) i Stockholm också hade fått brev från Andy, och i pressen där hade ett plus ett snabbt lagts ihop.
Nyheten trycktes ut i rikspressen! ”Rockband jagade av styckmördaren!”
I Norrköping var det samma sak, fast på mera lokal nivå. När jag gick till affären en eftermiddag fick jag löpsedlarna smackade mitt i ansiktet:
”STYCKMÖRDARENS NÄSTA OFFER!”
Som paralyserad såg jag bilden på löpet – på mig – med mikrofon i handen och solglasögon på skallen, från någon spelning nånstans.
Under ett par dagar snackade alla om styckmördaren, dessutom var han ju faktiskt fortfarande på fri fot.
Tänk om han skulle komma efter mig? ”Watch out Uffe!” Lite skärrad var jag kanske, men inte mycket. Dessutom fick min svärmor några riktigt feta artiklar till sin klippbok om Sister James.
Någon vecka senare greps Anders Karlsson helt odramatiskt av tysk polis i Hamburg. Så var den bisarra historien över. Ett par månader senare la vi ner bandet, men det var inte alls på grund av styckmördaren.