Strindberg! Var är du idag?
Foto:
Min längtan efter Strindberg har inga Anna-Klara Tjerneldska tendenser. Ni vet hon, som på 60-talet skrev en betagande dikt, där hon i den snöiga stockholmska skymningen såg Strindberg, med uppfälld krage, skynda hem genom Humlegården. Han såg henne inte men OM han hade sett henne skulle hon ha sagt: god dag herr Strindberg och sedan skulle de tillsammans ha gått till Operacaféet och druckit absint och utbytt tankar medan gaslyktorna tändes utanför. Och innan de sedan skiljdes utanför Jakobs kyrka skulle Strindberg ha sagt: ingen har förstått mig som ni min fröken.
Nej det är författaren till Röda rummet och skildraren av Ämbetsverket för utbetalande av tjänstemännens löner, som jag saknar. Vad skulle han inte kunna åstadkomma för mästerverk om han återvände för en enda dag och gluttade på Den Moderna Myndigheten.
På min moderna myndighet fick vi vid årsskiftet en ny organisation, som bl.a. innebär att de närmaste arbetskamraterna kan finnas var som helst från Boden till Malmö. Det var för att ta till vara all kompetens - varhelst den än befann sig - som i stort sett alla verksamhetsområden idag har sina medarbetare spridda över landet. Denna geografiska splittring skulle sedan bemästras med Den Nya Tekniken i form av e-post, telefonmöten och videosammanträden.
Och e-post och telefonmöten går väl an men videosammanträdestekniken har sådana brister att en dokumentärfilm från ett möte förmodligen skulle få genrebeteckningen fars, fast inga mötesdeltagare skrattar (eller just därför). För att genomföra en föredragning för generaldirektören måste idag alla verksamhetschefer och några chefer till, de föredragande, protokollföraren och eventuella intresserade åhörare samlas i särskilda rum med stora bildskärmar och videokameror på fem orter i landet. På varje bildskärm visas samtidigt interiörerna från alla fem rummen i små rutor.
På de orter där chefen sitter ensam, eller tillsammans med någon enstaka medarbetare, går det rätt bra att samsas sida vid sida framför skärmen och kameran. Men i Norrköping är det för det mesta svårt att klämma in hela församlingen i bildrutan. Eftersom vare sig ljussättare eller scenograf finns inkallade till föreställningarna, består bilden från Norrköping vanligtvis av en svåröverskådlig samling knappnålshuvudstora figurer, där de främsta kan skönjas medan de andra snabbt förlorar sig i det stora mörkret och vissa hamnar helt utanför bildrutan.
Att genomföra ett videomöte är inte helt lätt - bara att begära och få ordet i någon vettig ordning är en bedrift - och när sedan, regelmässigt, någon eller några av de deltagande orterna plötsligt ramlar bort blir det än svårare för alla att hänga med i svängarna. En löpare skickas iväg för att fixa återuppkopplingen och i bästa fall dyker chefen i Sundsvall eller Stockholm åter upp i sin lilla ruta efter en stund.
En annan, ofta förekommande, distraktion består av ett våldsamt skrapande, som plötsligt dränker den pågående föredragningen om verkets skyltar. "Sluta bläddra", kvider generaldirektören och man hör ett andlöst "f´låt" från den skyldiga chefen, när hon upptäcker att hon glömt stänga av sin mikrofon, som därmed fått varje bladvändning att låta som en smärre lavin.
Man får vara tacksam för att det är verkets yppersta kompetens, som är (så) samlad, så att de - trots teknikens alla illdåd - förmår fortsätta fatta förnuftiga beslut. Men tänk på hur det är när vi andra dödliga ska till...
Så jobbar vi med nyheter