Strandlycka
Carolina Häggkvist
Foto:
Men efter att inomhus ha jobbat åt en slavdrivare hela sommaren, var det här årets första solstrålar som jag lät dansa över min alabasterbleka hud. Svetten rann från fettvecken, där benen slutar och rumpan tar vid, så fort jag ställde mig upp. Låg jag ner domnade jag av i sittknölarna eftersom jag hade glömt min strandmadrass hemma. Det var definitivt inte så här strandlivet skulle se ut.
- Ska vi kasta boll? frågade jag min strandväninna.
Hon tittade på mig som om jag hade frågat om vi skulle älska där och då. Vi skulle tydligen inte kasta någon boll.
- Sånt gjorde man i tonåren, svarade hon tillrättavisande.
Attans, för gammal för det också. Jag hade inte fått hoppa från hopptornet, inte åkt vattenrutschkanan och inte köpt någon gräddglass. Gränsen gick vid low fat-glass, vi var ju faktiskt på stranden. Jag började misstänka att det hade varit roligare att vara ute med en åttaåring, men blev avbruten av en man som stirrade på mig. Äntligen hände det någonting!
- Fy fan vad äckligt, det sitter en gubbe och glor på mig, vad förnedrande, sa jag till min antiaktivitetskompis.
Att jag själv hade tillbringat den senaste timmen åt att ogenerat granska folks celluliter, gick att rättfärdiga. Jag tittade ju inte på ett bedömande sätt, utan mer ur ett hälso/sociokulturellt perspektiv.
Gubben var bara några år äldre än mig och rätt så söt. Jag började smörja in mig med solkräm för att visa att jag var med i leken, men den var några år gammal och klumpade sig på ett mycket obehagligt sätt.
- Du, jag tror inte det är dig han tittar på, kolla bakom dig, sa min vän, som plötsligt hade blivit väldigt aktiv.
Bakom mig stod en topless brunett som var allt det där jag skulle ha varit i sommar. Förutom kanske just topless då. För att ta sig loss från en jobbig situation gick jag ner för att skölja bort klumparna.
Vattnet var smutsbrunt och lämnade kvar en beläggning av någonting oidentifierbart på skinnet. Det syntes extra tydligt på mig eftersom jag hade en väldigt ljus bakgrundsfärg. Järn, det är järn, tänkte jag för att hålla tankarna borta på vad det annars skulle kunna vara.
När man vadade omkring vid strandkanten kom det då och då varma stråk i vattnet. Varje gång fick jag lust att sparka till närmsta barn, men då hade jag nog inte kunnat gå och lägga mig på handduken igen. Istället skvätte jag på en tvååring när mamman inte såg och gick sedan snabbt upp igen.
Det hade blivit dags för fika. Light-läsk och wienerbröd. Århundradets dubbelmoral. I samma sekund som jag vred av korken på flaskan dök en armé av aggressiva getingar upp. Instinktivt kastade jag mitt wienerbröd åt brunettens håll, vilket faktiskt löste två problem på en gång.
På kvällen stramade det överallt. Jag lovade mig själv att sluta bada på offentliga badplatser för all framtid. Men gissa vart jag är på väg nu, bara en dag senare?
Så jobbar vi med nyheter