Strålande tider för alternativa familjebildningar

Pride, med allt vad det innebär av schlager, öldrickande, extravagans, en ohämmad kommersialism och det man egentligen kommer dit för; gemenskap. Alla typer av människor finns representerade och det jag tycks se mest av i år: lesbiska mammor som i år är fler än någonsin.

Den kommersiella biten på Pride är inte särskilt attraktiv, jag nås inte av varken inspiration eller nyheter på området. Att putta i golfbollar i ett tält hos någon bank eller köpa plastflamingos eller att sitta och dricka öl är inte det som lockar. Tiden och pengarna man lägger ner i Tantolunden är i den meningen bortkastad. Vad jag söker och som gör målet resan värd är känslan av tillhörighet, att vara självklar. Här finns tusentals samkönade par och hundratals familjer. Och ingen kommer att fråga om min dotter fått sina bruna ögon av pappa.
Min familj är här en självklarhet och det är den känslan gör att homosar (och bisexuella och transpersoner) från hela landet samlas en vecka om året i Stockholm.

Att i stekande hetta gå tre timmar genom Stockholms gator i paraden är en manifestation som behövs. Mediabevakningen kring Pride rapporterade om showen, tränade rumpor och sminktips. För mig handlar det inte om det. Det handlar om ett ställningstagande och en markering, jag vill ha ett samhälle där alla får plats oavsett sexuell läggning eller upplevd könstillhörighet. Jag vill att barnen i regnbågsfamiljer ska växa upp i ett rättvist samhälle som behandlar dem och deras föräldrar med respekt.
Rådande normer är ofta massiva och svåra att ta sig igenom och innebär ett ständigt ifrågasättande av den som befinner sig utanför. Heteronormen är en sådan, och liksom andra normer osynlig tills man hamnar utanför den. (heteronorm: en utgångspunkt där pojkar ska vara pojkar, flickor flickor och där alla attraheras av det motsatta könet).

När vi blev föräldrar för ett år sen blev detta extra tydligt. På BB satt lappar på varenda patientsal att endast pappa var välkommen, i en gratispåse med blöjor och prylar till bebisen fick vi av en fackförening en haklapp som deklarerade att pappa var bäst. Försäkringskassan tvingade oss att ta ut pappadagar i samband med födseln.
Det här är inte bara en nagel i ögat på homofamiljer, även ensamstående, änkor och andra utanför normen, blir påminda att de inte passar i familjen som ska bestå av mamma, pappa, barn.
Därför behövs en vecka per år där normen sätts ur spel och alla kan känna sig delaktiga.
Nu ska jag vara föräldraledig med min dotter och faktiskt inte vare sig bry mig om eller leva efter en förlegad norm. Homofamiljerna blir fler och fler, en ny tid är här. Njut av den.