Rock of Ages
Av Chris D?Arinenzo
Regi: Anders Albien
Svensk dialog: Edvard af Sillén
Koreograf: Tomas Adrian Glans
Kostym: Camilla Thulin
Scenografi: Andreas Bini
Peruk: Linda Kebbon
Producent: Bosse Andersson, Vicky von der Lancken I rollerna: Johan Rheborg, Bruno Mitsogiannis, Mari Haugen Smistad, Peter Johansson, Joacim Cans, Kee Marcello, Peter Magnusson, Gladys Del Pilar, Jessica Heribertsson och Bertram Heribertson m fl.
Chinateatern
Wow! Rock of Ages är en fartfylld och otroligt kul nostaligtripp som får oss att minnas 80-talet med dess pudelfrisyrer, spandexbrallor och vilda rockhits.
Det handlar om rock, drömmar om framgång och kärlek. Men också framgångens höga pris och skitiga baksida.
Vi tas med till den legendariska rockklubben The Bourbon Room i Los Angeles. Där sliter den valpige Drew (Bruno Mitsogiannis) som diskplockare och fantiserar om att inta scenen likt idolen, rockstjärnan Stacee Jaxx (Peter Johansson).
Hur sköter sig då våra östgötska musikalstjärnor? Alldeles utmärkt, båda två gör lysande insatser. Bruno Mitsogiannis äger scenen när han river av "I Wanna Rock" med flammande eldslågor som sprider en våg av värme på parkett. Skådespeleriet kan slipas något, men lite kantighet hör förstås till rollen.
Peter Johansson har vi tidigare kunnat se i stämningsfulla julkonserter och snällare roller. Han kan agera och visar på en bredd i registret när han spelar vidrig, genomkåt och egotrippad skabbrockräv.
Med tanke på deras stora roller och insatser känns det trist och fel att bara musikalens kändisnamn lyfts fram på affischer och reklamblad.
Sedan stjäl Johan Rheborg showen, det går inte att komma ifrån. Det är ett klokt drag att låta en komiker med en väl utvecklad känsla för timing göra den bärande, komiska, rollen. Musikalen blir nästan till en ståuppshow när han kommer igång som den galne Lonny, en roddare och fixare med välsmort munläder.
Musikalen har en bra svensk omarbetning med referenser vi alla är med på. Den är uppdaterad med skämt om påveval och struntar fullkomligt i den märkliga krocken i tid och rum när svenskt 80-tal eller Reinfeldt namedroppas på The Bourbon Room.
Metateater, där illusionen bryts, är inget nytt. Det har vi sett sedan Bertold Brechts dagar. Men det känns ändå som ett friskt grepp när man skojar med musikalgenrens alla måsten. Ett storslagget nummer med stepp ska avsluta första akten, läser Rheborg exempelvis i sin Musicals for Dummies. Och visst blir det ett pampigt nummer till "Here I Go Again".
I en av huvudrollerna ser vi norskan Mari Haugen Smistad. Hon imponerar med sin sång och är ett spännande namn på musikalhimlen. Men tjejernas roller är alltför snäva. De blir mest till avklädda sexobjekt att pigga upp publiken med. Kanske ger det en bild av hur 80-talets grabbiga rockvärld såg ut.
Det är kul att man förankrat musikalen i tiden genom att plocka in en av alla dessa grabbar, Europes gitarrguru Kee Marcello.
En strålande musiker, men sämre skådespelare. När replikerna kommer ur munnen påminner de mest om tunga och kantiga tegelstenar. Platt fall i backen.
Å andra sidan sjunger Peter Magnusson och Johan Rheborg för jäkligt, men det gör inget. Deras nummer blir ändå vansinnigt underhållande.
Trots några anmärkningar i marginalen är Rock of Ages ett strålande stycke underhållning. En visuell fest med bra tempo och mycket skratt.
Framför allt är den ett måste för alla dem som älskar 80-talets musik. Och vill (åter)uppleva odödliga hårdrockrökare av Twisted Sister, Whitesnake, Poison, Bon Jovi, Europe och Guns?n?Roses.
