Mötet med den unga stjärnviolinisten Alena Baeva i Beethovens violinkonsert var en oväntad ändring som inte lämnade någon besviken. Ett gigantiskt verk, skenbart enkelt och just därför så svårt att gestalta, fick i Baevas tolkning en ny förtrollande lyster. Transparent och öppen i sitt spel, med fantastisk förmåga att modulera det välkända, varm fylllig klang som ibland fjärilslätt tunnas ut i ömtålig skörhet. Det är den sorts ömtålighet som bara kan exponeras från en bas av helgjuten kraft och orubbligt lugn. Med Michali Jurowski på dirigentpulten skruvas lyhördheten upp maximalt i orkestern, följsamheten är rent magisk, helheten lyser. Orkestern bär upp och ger stor frihet där Baeva tar hela utrymmet i anspråk, tveklöst och naturligt. I Larghettot är solist och orkester intimt förenade i innerlig förtätad magi, som når ut också till publiken. Ren glädje och pigg artikulation i finalens Rondo. Självklart stående ovationer för denna stund av balsam för själen.
Efter pausen Nielsens magnifika symfoni nr 5, ett vidunderligt verk i fyra satser. Likt Allan Petterson ruskar Nielsen om, och musiken tar sig ibland groteska uttryck, men det är inte allt. Oroliga rörelser och kraftfält som kolliderar, verket har som utgångspunkt oförenliga motsättningar där det förstörande /destruktiva tar stor plats och Jurowski låter musikerna larma på så mycket det går. Med den elaka lilla trumman vid sidan av orkestern blir det en häftig happening av uppvigling och visst väcks associationer till krig. Motståndet, som tex det vackra improvisatioriska klarinettsolot i andra satsens slut, klingar försynt bedjande. Nielsen rör sig mellan enorma och oförenliga kraftfält – gott och ont? – och man kan känna sig fysiskt utsatt som åhörare inför allt det ogenomträngliga och mörka. Men motståndet finns där, Jurowski vårdar också det svaga och tynande, det vackra och goda, men det megafoneras inte utan viskas, för nyanserna hålls oftare ner när det aggressiva och attackerande tonspråket tar paus. Men så kan man också vinna en strid, genom vara ståndaktig och mild? Vattnet som urholkar stenen…