Storvulen irländsk succé

Sverige har sin Vilhelm Moberg, Norge har sin Ole Edvard Rølvaag. Men Irland, det land som åderläts allra mest av emigrationen, har hittills saknat sitt stora utvandrarepos. Tills nu.
Joseph O?Connors storvulna roman "Havets stjärna" utspelar sig till stora delar på ett av de skepp som förde miljontals irländare till USA. Här finns den lismande krymplingen Pius Mulvey, den olycksdrabbade bonddottern Mary Duane, den radikale journalisten Grantley Dixon och den av skuld tyngde adelsmannen David Merridith. Ett persongalleri värdigt vilken Dickens-doftande 1800-talsroman som helst.
- Allt började med att jag fick en bild i huvudet: en man som går upp och ner på däcket på ett viktorianskt skepp. Det var nästan som att vara hemsökt. Ibland kan jag tänka att anledningen till att jag skrev "Havets stjärna" bara var att få veta mer om Pius Mulvey, mannen i bokens centrum, säger en lågmäld men pratsam Joseph O?Connors.

Tystnadens språk
Men den egentliga huvudpersonen i "Havets stjärna" är varken Pius Mulvey eller emigrationen; det är svälten. Under fem fruktansvärda år på 1840-talet dog mellan tio och femton procent av Irlands befolkning på grund av "potatispesten". Skildringarna av svälten är romanens ryggrad; det skeende som alla händelser beror på. Dess betydelse för den irländska identiteten är omöjlig att överskatta. Trots det har det, hittills, varit dåligt med romaner i ämnet.
Enlig Joseph O?Connor beror det på två saker.
- Det var den första katastrof som tidningarna verkligen skickade reportrar att bevaka. Så det finns många rapporter från folk som verkligen såg vad som hände. Och varenda en börjar med samma typ av språk i sina artiklar, tystnadens språk: "jag kan inte beskriva det jag ser, jag har inte ord" Folk var fullständigt bestörta över vad de såg, det gick helt enkelt inte att beskriva.
- På nittonhundratalet sågs sedan svälten genom en lins av anglofobi och irländsk nationalism. Man kan reducera det till en mening: "allt vi behöver veta om svälten är att de mördade oss". Och alla visste vilka "de" var och vilka "oss" som åsyftades. Det var så enkelt, som en cowboy-film, svart och vitt.

Hatar politiska romaner
Det är svårt att missta sig på Joseph O?Connors rättspatos. Skildringarna av svältens fasor och hur den styrande klassen inte rörde ett finger för att förhindra den bågnar av indignation. Trots det vägrar han att kalla sig för en politisk författare (han klassificerar sig själv som "den vanliga, patetiske medelklassnubben med socialliberala värderingar").
- Jag är väldigt intresserad av politik och romaner. Men jag hatar politiska romaner. Så fort en roman berättar för mig hur jag ska tänka eller rösta, stänger jag av. Jag ville att boken skulle innehålla en kollision mellan ideologier, att den skulle erkänna att det finns olika sätt att se på detta.
- Skulle jag skriva min 400 sidors socialistiska roman om 1800-talets Irland, skulle den vara så oerhört tråkig att jag inte skulle vilja läsa den själv.
Det är omöjligt att läsa "Havets stjärna" utan att tänka på den störste av 1800-talets skildrare av social misär: Charles Dickens. Han förekommer till och med i boken, och det visar sig att han snor hela historien om den föräldralöse Oliver Twist av den lismande krymplingen, Pius Mulvey, som ljuger ihop den mot att han får en middag och rätt mycket öl.
Vilket är ditt förhållande till Dickens?
- Jag har ett hatkärleksförhållande med Dickens. Jag känner inte till någon bättre historieberättare. Hans sätt att konstruera en historia är så smart. Karaktärerna är så verkliga. Och hans solidaritet med de fattiga är fantastisk, speciellt om ser till den tid han verkade i.

Ett snobberi
- Men se på Oliver Twist: han blir slagen, piskad, spottad på, utnyttjad. Han rymmer och bor med tjuvar, rånare, alkoholister och prostituerade. Men trots det talar han som en medlem av den brittiska kungafamiljen. Han tappar aldrig humöret. Och anledningen är att han egentligen är barn till en aristokrat. Det personifierar det snobberi och det klasstänkande som romanen utger sig för att kritisera.
"Havets stjärna" har blivit en dundrande succé. Översatt till 26 språk, sålda filmrättigheter, topplisteplaceringar i de flesta länder där den publicerats. Från att mestadels ha skrivit rätt korta, humoristiska böcker, har Joseph O?Connor blivit en seriös uttolkare av sitt hemlands fattiga historia. Och han tänker fortsätta med det.
- Nu skriver jag på ytterligare en lång depressiv bok. Om amerikanska inbördeskriget. Jag tycker det är en fascinerande historia, speciellt med tanke på alla europeiska invandrare som gick igenom alla de här strapatserna jag beskriver i "Havets stjärna" - och tjugo år senare går de ut i krig.

Information till våra läsare

Storvulen irländsk succé