Äntligen, äntligen, dags för Johannes Brahms fantastiska violinkonsert, den främsta av alla! Vackrast, störst och svårast, men inte för virtuositetens skull eller för solistens fåfänga utan för de inre känslokvalitéer som finns i musiken.
Orkestern har ingen underordnad roll mot solisten men stöttade ömsint solisten som lyste med sällsam och magisk glans. Kraftfull och stor varm klang där det aldrig något gång hördes ett enda litet skrap eller en hård ton.
Rent makalös
Till och med i dubbelgrepp och decimor spelades med ovanlig bärighet i klangen, där det annars ibland kan bli torrt eller stumt. Ett ypperligt instrument, en Stradivarius från år 1690, gjorde säkert sitt till, klangen i de höga registren var rent makalös.
Det hörs inga spår av anspänning eller ansträngning i Gluzmans spel, han torkar visserligen svetten ur pannan mellan satserna men musiken flödar helt fritt och obesvärat. Det låter enkelt och gudomligt vackert. Andra satsens underbara dialog mellan oboen och violinen skulle kunna sammanfattas i ett enda ord: kärlek. I finalen fick allvaret stå tillbaka och både solist och orkester fick utlopp för lite av ohämmad spelglädje, aningen isär ett kort ögonblick.
Musik är inte tävling, men sällan har SON klingat så stort, så fullödigt varmt och med sådan skärpa som i Brahms fjärde symfoni! Dirigenten Michail Jurowskij har lagt ner ett minutiöst arbete i att lyfta fram och vårda alla små detaljer som ryms i Johannes Brahms komplexa musik, men det är inte detaljerna som gnistrar och glimmar i öronen utan helheten. Ett grundmurat symfoniskt bygge där Jurowskij med bevarad integritet frilagt varenda nervtråd i musiken och grävt sig djupt in i kompositörens känsloliv.
SON på rätt sida
Allt finns där, ljus och mörker. Resignation, ja kanske, men inte mörk och dyster utan mera som en medvetenhet och acceptens av allt som livsresan kan bjuda. Sparsamhet och det lite tillbakadragna uttrycket i inledningen av första satsen gör att det blir så mycket starkare när intensiteten senare eldas upp nära gränsen till hårdsmälta!
Men - precis som kompositören Brahms i sina verk aldrig förlorar behärskningen under starkt känslotryck så håller sig SON på rätt sida om gränsen och resultatet blir både trovärdigt och fantastiskt vackert. Mulligt mörk stråkklang i finalens inledning och en lång rad fina blåsarinsatser. Lite vemodigt att konsertserien Brahms i fokus med Jurowskij är till ända, men finalen blev storstilad och för den närvarande publiken en konsert att minnas.