Scenografen Cary Fukunaga blev regissör för en långfilm för första gången med mästerligt obehagliga ?Sin Nombre? om mexikanska flyktingar. Med ?Jane Eyre? visar han att han behärskar mångfald när det gäller filmkonsten. Charlotte Brontës roman i händerna på denna regissör med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna är en romantisk uppvisning som numera är sällsynt. Wasikowskas fulländat återhållsamma Jane besitter samtidigt hjältinnans kraft och hennes
vanvördnad inför de mänskliga reglerna i världen. Även Fassbender klär utmärkt i rollen som den plågade men gode Edward Rochester.
Det är tydligt tidigt i filmen att regissören sätter högt värde i
bilderna på duken. Alla scener innehåller atmosfärsiska färger, grått blir vackert och när det väl är sol och glädje så lyser det verkligen. I tider av överdådig falskromantik med Ashton Kutcher och Natalie Portman är det befriande att se få uppleva brinnande känslor som inte illustreras med vild sex. Det är detaljerad beröring i samspel med ansiktsuttryck som höjer känslan av kärlek på ett omvälvande nedtonat sätt, och det är en fröjd. Det är våldsam passion visad med minimala medel värdig kostymdramaskildring när de är som bäst.
Dialogen påminner om filmer från en svunnen tid vad gäller kvickhet. Fukunaga drar in tittaren i historien steg för steg och det tar inte lång tid att fastna. Mitt i melodraman och mörkret finns en hel del humor.