Plötsligt är den bara där, längtan efter lugn och ro.
Man ser en bild i tidningen från en strand, ett öde hus, en åker och man kommer på sig själv med att längta dit, att få ströva fram barfota försiktigt genom mjukt gräs.
Man börjar bli gammal helt enkelt.
Man reser sig upp i goda vänners lag och hittas sovande i rabarberlandet eller bersån.
Man klappar kakelugnar.
Man förbannar nyårssmällare.
Man diskuterar på allvar det oerhört avstressande i att påta i jordgubbslandet.
Det har till och med gått så långt att man på allvar funderar på om man skulle ta och börja fiska.
Man är stämd i en annan ton nu för tiden.
Man trivs i bersån. Man trivs att ha ett liten jordgubbsplätt bakom huset. Har man inget hus trivs man nästan lika bra i goda vänners bersåer, bakom deras hus medan de hoppas att det ska börja regna så de blir av med en.
Men till sommaren vill man stå där i lånade gummistövlar och keps mot solen och le sitt allra mest fåniga leende.
Jag tror det handlar om döden.
Man ska snart dö helt enkelt och därför söker man sig omedvetet tillbaka till jorden, varifrån man kommer. I stort sett allting vi gör handlar om döden.
Bersån är en mellanstation mot döden helt enkelt. Men en väldigt trevlig sådan.
Man kan gunga sig lätt åksjuk i hammocken och börja längta efter märkliga saker.
Isté till exempel.
Man vill sitta med i snickarbyxor och grässtå mellan tänderna och lyssna på blues och vagga sig lugn, medan ingen bil alls kör förbi ute på vägen, med ett glas isté i handen.
Man börjar bli underlig. Till och med nu på vintern, i ett januari utan dagar, förvandlar man gråheten till en dröm om ett trädgårdland.
Man har börjat reta sig på så konstiga saker också. Folk med träningsbyxor ute på stan som inte tränar och felaktig prissättning i affären.
Innan man hinner säga pensionssparande har man en resväska full med rabattkuponger och en väska på hjul.
Men man trivs i bersån.
Det är långt till nätterna på svartklubb och främmande kvinnors famn. Det är långt till frukostöl och runggång på gitarren.
Mycket närmare till löständer i glaset på nattduksbordet och stolthet över självodlade jordgubbar.
Man rör på sig. Man blir äldre.
Alla välmenande människor som säger sig förakta det vanliga livet, lugnet, allt det där de snobbigt kallar ”småborgerligt” har jag varit när att dö för att kunna njuta av. De vet ingenting om mina år som fyllo, de vet ingenting om kallsvettiga nätter med paniken som enda hand över pannan, de vet ingenting om hur det känns att dricka sprit till frukost för att alls orka sig igenom dagen. De vet ingenting om det. De kan möjligen tillåta sig att le lite över ens nya liv.
Jag kan det inte.
Jag har fått kämpa för det vanliga livet, för nyktra dagar och viljan till arbete.
Jag står stolt med ena benet i kaos och det andra i ordning. Jag balanserar ständigt på slak lina. Jag blandar dikt och verklighet i allting jag gör. Jag rör mig hemtamt mellan dessa båda världar.
Jag är stolt och glad över att vara en vanlig jävel.