Stilsäkert men för välpolerat
Foto: Robert Svensson
Queen var ett fantastiskt band vars musik känns lika levande och viktig än idag och Freddie Mercury var likaså en fantastisk frontman. En sann entertainer vars tragiska levnadsöde gjort honom till en än viktigare nöjeskaraktär vars mystik alla, eller i alla fall många, vill spegla sig i. Champions av rock är en kavalkad av Queens gamla pärlor och Freddies finaste bitar från solokarriären med bygdens son i huvudrollen. Publiken får i stort sett vad de väntat sig. Låtskatten är enorm och Peter backas upp av ett tungt och sammansvetsat band bestående av brittiska fullblodshårdrockare som bänt strängar och klinkat tangenter åt alla möjliga storheter runt om i världen. De är långhåriga, svettiga och bjuder på rock’n’roll så som den ska låta och som säkert gör de Queen-medlemmar som fortfarande är i livet stolta. Hemvändarsonen är förstås en enormt skicklig sångare, men det är däri jag finner ett litet problem. Det blir lite för mycket musikal och lite för lite av den nakna råhet som finns hos exalterade rockband och som inte minst fanns hos Queen. Tonerna sitter lite för säkert och bjuder på lite för lite desperation. Det är dock bara en liten anmärkning och med i ensemblen finns dessutom två skönsjungande damer från Londons musikalscen. Mazz Murray och Kerry Ellis tillåts ta stor plats och den förstnämnda imponerar störst med sitt sätt att sjunga högt utan att det blir skrikigt. Inte konstigt att fans följt henne ändå hit ifrån England. Det överflödiga med att visa videosekvenser där Brian May (gitarrist i Queen) berättar hur fantastiska, duktiga och härliga alla på scenen är glöms snabbt bort när låtarna heter saker som "Bohemian Rhapsody", "Fat Bottomed Girls", "We Are The Champions" och "We Will Rock You". Den enda frågan som kvarstår nu när Peter Johansson tagit sig till en sådan här succé torde vara varför han inte gör som Freddie Mercury och tar sig ett lite mer exotiskt namn?
Så jobbar vi med nyheter