Stillsam lisa för åldrande hjärtan

Livet hinner alltid upp en, det är väl det som är livet, alla samlade minnen. Herrn har försökt dra sig undan men som vi vet vem Herrn egentligen är, vet vi också att han lever på sitt liv. Så att säga. Den världsberömda friarrepliken Vill ni ha ett barn med mig, fröken Bosse? skvalpar här i bakgrunden. Nu är hon en annans, och vem det är vågar vi knappt tänka, verkar vara en skum typ, men berättaren har ju tolkningsföreträde. Hon, som här heter Gerda men det lurar ingen, och hennes nuvarande make har flyttat in i samma hyreshus som vår Herre.
Klart han blir upprörd, klart han blir uppfylld, klart han spanar och undrar. I trappen stöter han på sin älskade lilla Ann-Charlotte som inte längre känner igen honom som sin far, han försöker också dölja den smärtan.
Men det här stycket skrev Strindberg fem år innan han dog, han är en mogen man. Känslorna upplever han som ett förbidragande oväder, uppladdning, urladdning och avtoning - eller beskriver han det så för att den där kvinnan inte ska inbilla sig att hon betyder något för honom längre.
Men det är klart, han tar beslutet att flytta från det hus han bott så länge, minnena har rubbat hans jämvikt.
Och allt han vill är ju ro, att få ha det stilla omkring sig.
Det här berättas denna gång som ett slags musikal, uttrycket tar udden av större anspråk. Dock har regissören funnit ett samband mellan Wiehe och Strindberg, mellan de engagerade visorna från 80-talet och författarens klara text som både andas försoning, kanske med livet och rädsla, för att åter bli berörd och störd. Altt allt ska börja om igen.
Allt ryms i en förförande vacker scenografi, tunna vita fönsterramar, tunna vita voilegardiner. Ljussättningen bedårar.
Willy Boholm är oerhört bra, spelar med full realism, aldrig en gest som sitter fel eller är "gjord". Inga teatrala tonfall i röst eller agerande. Han blir ett självklart nav i föreställningen.
Hans bror spelas av Richard Carlsohn, advokaten som är en aning falsk i sin lojalitet, han har både brodern och Gerda att ta hänsyn till. Han är bekymrad, ansvarstagande och helt rätt i rollen.
Christian Zell som konditorn bär sina bekymmer, som med den oregerliga dottern, men pratar, det gör han mest om jobbet och det som syns. Sylt och jäsdegar. Man förstår honom av någon anledning. Sånt är livet. Också.
Stackars Gerda då? Liselott Lindeborg har uppgiften att vara som mest ängslig för sitt åldrande, att hålla sitt sken uppe, att inte blotta sitt familjekaos och det går att känna hennes djupa oro. Hon har scenens bästa sångröst därtill.
Louise är Nina Norblads roll, hon tjänar Herrn, den här gången blir hon framför allt en pappersdocka, det mest levande hos henne är en spänd röst.
Mattias Carlsson blir en krumelur, en sort cabaret-konferencier som i glimtar berättar om hur komplicerat Gerdas liv egentligen har blivit.
Kruxet med föreställningen är de här sångerna. Ibland perfekt tajmade med spelet, Wiehe har ju också skrivit om kärlek och sorg och ensamhet på ett sätt som passar så väl in i många sammanhang. De bidrar också till allt det vackra, arrangemangen ligger kvar, fint avstämda. Orkestern lyhörd.
Men såklart stannar sångerna upp drivet i den här redan stillsamma föreställningen, särskilt i sångnumren är det alldeles stilla på scenen, länge.
Ofta ändå välfunnet alltså, men när sången "Ett enat folk kan inte besegras" får ta plats, då är det svårt att hänga med i svängarna. Även om vi med Strindberg vet att man ser det stora i det lilla har den gamla kampsången verkligen ingenting med Oväder att göra.
Till slut går den tryckande stockholmska sensommarhettan över, för Herrn kan möjligen sinnesfriden infinna sig igen.
"Röster mattas, nya röster ska sjunga," säger den åldrande och det blir lite omklappande tröst för oss i publiken.