Två britter i tidiga medelåldern åker till San Diego för att gå på alla nördars drömsemester, Comic-Con. Comic-Con är som en mässa om serietidningar, böcker och filmer om superhjältar. En sanndröm för människor som mest av allt vill vara karaktärer i Star Trek. Graeme och Clive, spelade av Simon Pegg och Nick Frost, spelar killarna som hamnar i en ännu våtare dröm än Comic-Con. De träffar nämligen på Paul, en utomjording som behöver deras hjälp att ta sig hem till sin planet. När vi först möts av en svärande, komisk utomjording ger filmen vibbar av att bli något okonventionellt. Sedan styr Mottola sin historia mot en E.T för 20-åringar. Ingenting är så värst speciellt.
Visst, det finns en hel del saker att skratta åt (en karaktär heter Lonrenzo Zoil, fundera på den) men det är också väldigt enkelt att driva med sci-fi-nördar. I filmens andra hälft driver man också hårt med religiösa fanatiker, också det hur lätt som helst. Dessutom utan finess. I sina skämt med kristna blir filmen en klumpig ateist-propaganda. Den ger sig in på diskussion om evolution kontra religion utan någon som helst komplexitet. Vad Pegg och Frost som skrivit manus tänkt är svårt att se men filmens andra hälft stinker av ’nu ska vi lära era dumhuvuden att vetenskapen är överväldigande smartast’-attityd. Nu är det mycket begärt att en actionkomedi ska ha den typen av komplexitet, men ger man sig in i leken får man leken tåla.
"Paul" är också stereotyp i sina karaktärer. Tjocka människor kan inte få kärlek, religiösa människor är korkade och halvgalna, kvinnor med makt är blodshungriga och så vidare. Stereotyper kan man se förbi om filmen i sig är originell eller rolig, som exempelvis "Baksmällan".
Kristen Wiig som är hysterisk i sketchprogrammet "Saturday Night Live" gör en ganska svag insats som religiösa Ruth. Kärlekssagan mellan henne och nörden Graeme känns också helt onödig. "Paul" får tittaren att längta efter att se "Hot Fuzz" där Pegg och Frost glänste. Gör så, se den istället.