Thomas Stenström har turnerat genom ett Sverige som bara blir mer och mer kyligt. Där rädsla förbyts i främlingsfientlighet som förbyts i ren rasism.
Det är tyvärr Sverige av idag och han tillägnar sin finaste stund –"Elvis, Einstein och jag" – till alla som har kraft och mod att sätta emot de rädda och främlingsfientliga människorna.
Det är vackert. Det är viktigt.
Men Stenströms utdragna turné genom riket med succéskivan "Fulkultur" i bagaget har inte bara lett till insikter. Den har också gjort honom till en oerhört slipad liveartist. En scendomptör som klarar att förmedla sina känslor till publiken.
Det är exakt vad han gör den här grå julikvällen i Norrköping. Sommaraftonen blir några grader varmare när Thomas Stenström öppnar upp och låter känslorna sitta utanpå jeansvästen.
Det gör att "Detsamma" och "Dansen före döden", den förstnämnda i en exemplariskt rytmisk och nedtonad version, blir till riktiga känsloexplosioner. Vilket i sig är lite symptomatiskt eftersom det var just de två verken som snubblade fram och satte krokben för den unge popprinsen när han gjorde allt annat än imponerade under festivalen Where's The Music? i Norrköping i vintras.
Lika trasig som Stenströms röst var då, lika klockrent fungerar den på Holmentorget den här kvällen.
Vägen fram till det ofrånkomliga klimaxet mot slutet blir därför så väl känslosam som imponerande. När sångaren proklamerar att "det här är väldigt mycket mer än låtar och musik för mig" är jag den förste att tro honom.
Vilket också visar sig i nämnda klimax. "Slå mig hårt i ansiktet" är glädje, sorg, eufori och förlustelse på en och samma gång. Den leder till allsång, bugg och grovhångel på torget. Den är i Stenströms livekostym allt en bra poplåt ska vara. Energin den skapar spiller sedan snyggt över i nya singeln "Det är inte lätt att leva".
Det enda som inte stämmer är att Holmentorget inte är fullt till sista plats.
Den här känslourladdningen hade fler mått väldigt bra av att se.
Även de som är rädda.