Starkt team i byssan
Kocken ****Filmstaden
Kjell Bergqvist som Peter Stein, den galne kocken. Mats Arehns "Kocken" är Bergqvists stora stund i karriären. FOTO: TORBJÖRN SELANDER
Foto:
I det klaustrofobiska köket, byssan, på fartyget Snow drift bygger Mats Arehn upp sitt kammarspel där Martin (Henrik Lundström från "Ondskan" och "Graven") hamnar i kläm mellan sin auktoritetstro och sin vänskap med tredjekocken Sundsvall (Peter Viitanen) som Stein behandlar sämre än byssans kackerlackor.
"Kocken" må vara Arehns självbiografi, ändå är den helt synonym med Kjell Bergqvist. På samma sätt som, säg, "Gandhi" är otänkbar utan Ben Kingsley och "Chaplin" utan Robert Downey Jr är det Bergqvists ansikte som du kommer att se framför dig när du tänker tillbaka på "Kocken", oavsett om det gått en vecka eller fem år.
Rollen som Stein har väntat på Kjell Bergqvist i tre decennier. Ända sedan han lallade runt i 70-talsfilmer som "Jack" och "Tabu" har kockens bländande vita uniform och lika vita gymnastikkläder, komplett med Mick Jagger-strumpa, hängt där och sett fram emot att fyllas upp av en Bergqvist som gör sin kock till en sadistisk mexikansk mariachi, en rakknivsvass latinsk gangsterboss över ett skinande rent köksimperium.
Men det räcker inte med en makalös rollprestation för att göra "Kocken" riktigt bra. Hela ensemblen är stark, inte minst de unga Lundström och Viitanen. Och här finns också en bihistoria, ett mysterium med Ralph Carlsson vid rodret, som fortsätter att engagera ända till slutscenerna.
När filmen visades vid Göteborgs filmfestival fick den kritik för sin svaga kvinnobild. Och "Kocken" skildrar definitivt ett enkönat minisamhälle, ett slutet rum där kvinnorna är madonnor (mödrar, systrar) eller horor (horor). Men framför allt är den en rasande Arehnsk uppgörelse med en mansvärld som krossar svaghet och drömmar, där starkast härskar med terror och hierarkiernas tyngd krossar den som ligger underst.
Nej, jag tar tillbaka. Framför allt är "Kocken" Kjell Bergqvists stora stund.
Så jobbar vi med nyheter