Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Starkt och oförutsägbart drama

Foto: Focus Features

Kultur och Nöje2013-04-08 09:36

The Place Beyond The Pines

Filmstaden

Regi: Derek Cianfrance

I rollerna: Ryan Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes, Mahershala Ali, Dan DeHaan, Rose Byrne, Emory Cohen, Ray Liotta m fl.

Betyg: * * * *

Derek Cianfrances förra film var den smärtsamt hopplösa Blue Valentine. I The Place Beyond The Pines är Ryan Gosling åter i huvudrollen. Han presenteras episkt med en lång scen där vi enbart ser den biffiga, tatuerade kroppen. Sedan går han i en metallbur och snurrar därinne med sin motorcykel. Det är något lite Steve McQueenskt över honom. Fast lite av coolheten saknas, samtidigt som Gosling bidrar med en viss känslighet som McQueen inte hade. De sorgsna ögonen viskar om en man som inte har mycket till styrka egentligen, McQueen-karaktärernas antites.

Samma kväll får Goslings karaktär, Luke Glanton, reda på att hans förbindelse med Eva MendesRomina ett år tidigare resulterat i en son. Romina har en ny man och är föga intresserad av Luke, men han har bestämt sig för att han ska göra det enda rätta. Hans far lämnade honom men han ska finnas där för sin son Jason. Liksom i Blue Valentine är intimitetsfaktorn hög. Och det är sådär jobbigt intimt, där vi kommer nära karaktärer som vi vet att det hänger mörka moln över. Det här kan bara gå illa.

The Place Beyond The Pines är något så ovanligt som oförutsägbar. Resan börjar någonstans men vänder och slutar någon helt annanstans även om en cirkel sluts. Filmen är också ett trendbrott mot alla parallella historier som berättas, här går stafettpinnen en rak linje med en röd tråd om arv. Min enda invändning är hur pass mycket Jason är styrd av sina gener. Trots att han vuxit upp i stabila familjeförhållanden med närvarande och kärleksfull styvfar så kan han inte annat än att gå i sin biologiska fars fotspår. På den punkten saknas viss logik. Annars är filmen en mycket stark sådan som håller intresset hela vägen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!