Starka låtar men svajigt framträdande
Those Dancing DaysKlubb Republik HugosPublik: Drygt 50* * *
Those Dancing Days lockade ingen storpublik, men de som var där fick höra många starka låtar och kan om några år skryta med att ha sett bandet innan det slog igenom på riktigt. Foto: Minna Nilsson
Foto:
Utan att på något sätt ta heder av bandet kan det inte annat än konstateras att det i dagens musikklimat knappast handlar om att vara bäst, utan snarare om att vara annorlunda och dyka upp i rätt tid.
Utan något skivbolag i ryggen har de fem gymnasietjejerna i Those Dancing Days på kort tid lyckats ta sig från replokalen till den inhemska poptoppen. Att de nyligen hamnade i goda händer genom att skriva på för renommerade V2 och kröner sommaren med att i helgen spela på utsålda Way Out West-festivalen är bara ytterligare ett kapitel i en vacker framgångssaga.
För ska man vara helt ärlig är det inget färdigt band som står på scenen.
Samspeltheten är så där, nervösa miner rör sig i samtligas ansikten och tafattheten mellan låtarna är bekant från vilken fritidsgårdsspelning som helst.
Tjejerna tycks ambivalenta inför om de ska försöka konversera publiken eller inte. Allt som oftast slutar det med att de med urskuldande miner bara drar igång nästa låt.
Något annat var väl egentligen inte att förvänta. Det är ett färskt gäng som uppträder och nervösa spelfel och bristande scenrutin hör till.
Men här finns stort sparkapital. Linnea Jönsson är ingen fullfjädrad frontkvinna (ännu), men en fantastisk röst det har hon och bakom trummorna sitter det blonda yrvädret Cissi Efraimsson.
Hennes sätt att obarmhärtigt angripa trumskinnen och banka så svetten stänker för tankarna till Sahara Hotnights Josephine Forsman. Det är inget dåligt betyg. Those Dancing Days är knappast bäst, men det finns stor charm i deras sökande efter en liveidentitet.
Tyvärr verkar den omtalande hypen inte ha kommit till Norrköping. Vi är bara ett 50-tal som om några år kommer kunna säga att vi faktiskt såg bandet innan de slog igenom på riktigt. Tråkigt för dem som inte var där.
Materialmässigt är Those Dancing Days långt framme och "Discho" är kvällens starkaste nummer.
De har oväntat många starka låtar för att vara ett gäng som så pass nyligen poppade upp ur underjorden.
Men framförallt visar tjejerna att generalerna som uppenbarligen tyckte att de kunde göra sig till smakdomare för hela pop-Sverige och nyligen skrotade Emmabodafestivalen inte kunde ha mer fel. Indien är i högsta grad levande.
Så jobbar vi med nyheter