Stark och tänkvärd pjäs
Sockersyndromet av Lucy Prebble Översättning: Malin Axelsson Regi: Olof Hanson Scenografi, kostym: Magnus Möllerstedt I rollerna: Yngve Dahlberg, Henrik Johansson, Gunnel Samuelsson och Lena Strömberg Produktion Ung Scen Öst, Linköping (24 september t o m 12 november)
Lena Strömberg och Henrik Johansson i Sockersyndromet. FOTO: DAN FORSBERG
Foto:
På affischerna utanför teatern gungar Maria Miesenbergers skugglika barngestalt i en förlorad tid. Inne på scenen står Dani, sjutton år, full av bitterhet och ilska på gränsen mellan barn och vuxen, medan tonerna av Radiohead:s "Creep" ekar ut i salongen.
Dani är på kant med världen. Hon skolkar, hatar sina föräldrar och det mesta faktiskt. En riktig nidbild av en besvärlig tonåring. Allt är fel och åt helvete. Hennes självdestruktivitet har tidigare tagit form av ätstörningar, men efter att ha genomgått rehabilitering får hon istället utlopp för sin ångest genom att försätta sig själv i farliga situationer.
På Internet får hon kontakt med män som hon sedan bestämmer träff med. Hon träffar Lewis(louis??) en ganska töntig kille mellan 20 och 25 som jobbar med telefonförsäljning och drömmer om en karriär som musikkritiker. Samtidigt chattar hon med Tim, en vuxen man som tror att Dani är en 11-årig pojke. De bestämmer sig för att träffas och därifrån växer en märklig vänskap fram, baserat på mörka hemligheter och självutlämnande förtroenden.
Sockersyndromet kallades det under kriget när människor köpte socker och godis för sina kuponger direkt istället för att spara ihop kuponger till att köpa kött. Pjäsen handlar om människor på gränsen som längtar efter omedelbar behovstillfredsställelse. Inte bara Dani, utan alla rollfigurerna är på något sätt i kris. Från Danis bedragna, neurotiska mamma som inte riktigt vet när och hur det gick fel med familjen, via töntige Lewis som blir som besatt av Dani, till Tim som ständigt brottas med sitt förbjudna begär till barn. Pjäsens underliggande historia handlar om hur man gestaltar det mest förbjudna? Gränser suddas ut och ondska och godhet blir en gråzon, något som jag tycker är den stora behållningen av pjäsen. Monstret blir mänskligt. Samtidigt så finns det hemska kvar liggande under ytan.
Lena Strömberg, som gestaltar Dani, är mest känd från tv-serien Dårfinkar och dönickar. Ett eko av hennes gamla rollfigur Simone finns hos Dani i hennes vägran att följa med strömmen. Men barnsligheten är borta och Danis medsystrar hittas snarare i filmer som "Under the skin" eller "Baisse moi". Det är en nattsvart historia om att bli bekräftad och sedd. Lena Strömbergs Dani kännetecknas av en nästan dogmatisk kantighet i den första akten och sedan en gradvis mjuknande attityd i den andra.
Den här mellanmänskliga gråzonen och kantigheten reflekteras i Magnus Möllerstedts scenografi. Kulisserna går i gråbruna toner, målade med grova penseldrag och ger en känsla av betong och hårdhet. Miljöerna anges av några få särdrag, en gunga som markerar lekplatsen, konturerna av ramar och fönster, en del av en öppen spis som sticker ut ur väggen. Scenbytena sker smidigt med hjälp av rullande kulisser, vilket tillsammans med den rappa och välskrivna dialogen ger ett ständigt driv framåt. Språket flyter på ganska bra i översättningen, fast vissa uttryck låter omisskännligt "svengelska" som exempelvis "ibland skulle jag bara vilja slå ihjäl dig". Ljudspåret bidrar med en viktig del av upplevelsen. Då särskilt när populärmusik används, som i inledningen där musiken sätter stämningen för hela pjäsen. Det här är en svår balansgång eftersom låtarna lägger till betydelser till den övriga texten. Här tycker jag att man utnyttjat det på ett bra sätt. Låttexterna förtydligar och förstärker pjäsens innehåll. Ibland blir det nästan kusligt, som i en scen när Dani och Tim festar loss till Simon and Garfunkle:s "Down by the schoolyard".
Ibland blir det väldigt tydligt att pjäsen är riktad främst till ungdomar. Vissa tänkbara spår lämnas utan vidare utforskning, till exempel den sexuella laddningen mellan Tim och Dani, vilket göra att pjäsen känns något försiktig. Å andra sidan rör den sig genom ett såpass laddat själsligt landskap att det tål att lämnas därhän. Det är ändå en stark och tänkvärd pjäs vars styrka ligger i att ta upp och skärskåda de mänskliga handlingar som berör oss djupast. Både att göra någon illa och att förlåta.
Så jobbar vi med nyheter