Med tanke på hur många sekter det finns världen över görs det alldeles för sällan film om ämnet. Mänsklig psykologi i extrema former, manipulation på högsta nivå. I ”Martha Marcy May Marlene” följer vi Martha som precis i början av filmen lyckas ta sig ut ur den sekt hon
tillhört under två år. Rädd och osäker ringer hon upp sin syster Lucy som kommer och hämtar henne.
Filmen handlar inte endast om hur det fungerar i en sekt utan även om vad en sådan upplevelse gör med den mänskliga hjärnan. Martha blir aldrig helt lugn. Hennes oro och paranoia intensifieras med tiden.
Samtidigt kan Lucy och hennes man Ted inte riktigt hantera situationen speciellt eftersom Martha inte berättar vad hon råkat ut för. För den som har upplevt hur en sekt fungerar är filmen skrämmande lik verkligheten. Det finns detaljer som stämmer överens med sekter oavsett vilket land det handlar om. För den som vet hur sekter fungerar är heller inte Marthas paranoia speciellt märklig eftersom sekter fungerar så att de inte lätt låter medlemmarna gå.
Autenticiteten i skildringen gör den än mer obehaglig.
Efter att ha sett filmen gick jag till Wikipedia för att se vilken bok ”Martha Marcy May Marlene” är baserad på. Så äkta och så fängslande är den. Men, det är debutanten Sean Durkin själv som både skrivit och regisserat filmen. Det är en ovanligt stark debutfilm som också håller filmmässigt. Marthas minnesblickar från det tidigare livet vävs snyggt in i nutiden. Dialogen är oftast plågsamt sparsmakad. Martha har tappat förmågan till kommunikation och hennes omständigheter hjälper heller inte till. Hela filmen delar Marthas osäkra känsla, det hänger mörker över varje scen.