Stark artist som inte övertygar
FAITH HILL "Fireflies" (Warner) Betyg: **
Sedan dess känns det som om varje skivsläpp planerats av skivbolagsanalytiker snarare än av någon som helst form av musikalisk ambition att vilja säga någonting.
Nu antar jag att hon själv har fått nog, eller så har skivbolaget analyserat att utslätad countrypop inte funkar längre, nu när Shanias försäljningssiffror dalar. För Faith Hill har gjort en u-sväng tillbaka på den breda motorvägen som leder till Nashville.
Redan på andra spåret slår Faith Hill fast att hon är en "Mississippi girl", som en slags personlig variant på NWA:s "Straight outta Compton".
Hon är naturligtvis en stark artist och sångerska och här finns flera bra låtar.
Problemet är bara att det inte känns övertygande. Även om hon är ärlig i sitt uppsåt, känns steelguitarpartierna som alldeles för uträknande. Hennes sätt att plötsligt släppa igenom sin landsortsdialekt är alldeles för genomtänkt.
Och samtidigt verkar hon inte riktigt kunna släppa greppet om popådran för musiken är ganska utslätad. Faith Hill har långt kvar om hon vill nå i kapp exempelvis Gretchen Wilson.
Det fascinerande är att den överlägset bästa låten på plattan är jazzballaden "Paris", som är gömt som sista spår. Kanske är det dit kosan styrs på nästa platta. Det vore nog inte så dumt.
Så jobbar vi med nyheter