Stående ovationer för Scott Hamilton

Vad kan sägas om dessa musikanter, tenorsaxofonisten Scott Hamilton och pianisten Jan Lundgren med trio, som inte redan sagts? Scott är ett kapitel för sig. De flesta behöver hela första set för att komma igång, medan Scott är på topp direkt. Det samma gäller Jan Lundgrens blixtrande pianospel.

Arrangerande Musikföreningen Crescendo hade hängt ut skylten ”Slutsålt” inför onsdagens konsert. Orsaken var gästspel av den amerikanske tenorsaxofonisten Scott Hamilton nästan på dagen två år sedan förra besöket. Med sig hade han, nu liksom då, pianisten Jan Lundgren, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Kristian Leth. En trio som inte bara kompar utan också tar egna initiativ.

Vad man genast slås utav är musikanternas spelglädje och lust inför uppgiften. Det börjar med smånätt swing där speciellt trumslagaren Kristian Leths vispspel imponerar. Hamiltons spel är på tå direkt. Inga tveksamheter utan pang på direkt. I balladen ”I´ll close my eyes” frångår Scott direkt balladtempot. Istället blir det småjumpig medium swing som i de första takterna känns direkt fel. Efter kort stund gungar med i tempot och allt känns naturligt och självklart. Ett fenomen som upprepar sig under konserten. Scotts tenorsolo bubblar och spritter och plötsligt är det för några sekunder ”O sole mio” som gäller!

För två år sedan fick vi prov på det som nu blivit en CD; ”Swedish Ballads”. Kvällens första svenska stycke är emellertid ingen ballad utan pianisten Jan Johanssons tricksiga blues ”Blues i oktaver”, och nu höjs temperaturen ytterligare. Scott tenorsax börjar låta rhythm & blues och Jan Lundgrens piano verkar ha turbo inbyggt. Till det kommer ett svettigt bassolo av Hans Backenroth. Visserligen finns en spellista, men Scott verkar inte ta så noga på det, vilket Backenroth bekräftar efter konserten. Scott kan lika gärna spela något som han just kommit på.

– Det ni kan kan ni och det andra lär ni er, brukar Scott säga, berättar Backenroth för mig.

Så här fortsätter det. ”Sweet Georgia Brown” blandas med Al Cohn vackra men okända ballad ”Ah-moore/The underdog”, Ray Nobles ”Cherokee” och ”Ack Värmeland du sköna”. Eller ”Dear old Stockholm” som den heter i USA.

Publiken är vild och står upp efter två timmar och vill ha mer. Det blir ”Min Soldat”, känd från Ulla Billquists inspelning. En perfekt avslutning på en helkväll i swingens tecken. Och inte ska det väl behöva dröja två år innan Scott är tillbaka.