Som utomstående är Bruce Springsteens framgång lite av en gåta. Visst, jag har också hört bra låtar av The Boss men han säljer konsekvent ut sina konserterer på ett sätt som är i alla fall lite förbluffande. Därför kommer den här filmen mycket lägligt.
Dokumentären är till större delen gjord av hängivna Springsteen-supporters. Den handlar egentligen om dem och om livet mer än musikern som de avgudar. Fansen kommer från världens alla hörn, de ger vinkar om svårigheter i livet, de beskriver kort sina öden genom att förklara sin kärlek för Springsteen. En del har aldrig sett Bruce live eftersom de inte har haft råd. En del har sparat i ett helt liv för att kunna se två spelningar. En del har råkat ut för ovanliga händelser på konserterna. Det är ett gäng intressanta karaktärer, dock inga kufar, som både hängt med från början eller tagit över stafettpinnen från sina föräldrar. En man gråter när han tänker på texterna, en kvinna försvinner i en drömvärld, en person har filmat sin man som inte är ett fan utan blivit tvungen att hänga på frugan. I dessa historier börjar skönjas en röd tråd, Springsteens poesi. Genom sitt stora låtarkiv talar han till människor. Han må ha en råstark röst och scennärvaro men texterna är det som tar honom till nästa nivå. Ett av fansen beskriver det opretentiöst: ”han sjunger om att det är okej att vara den man är, det är okej att ha en masters men köra lastbil”.
The Boss då? Han ger tillbaka kärleken. Han har ett ödmjukt sätt genom vilket han visar att han vet varför han är där han är, fansen. Filmen är förkroppsligandet av kärleken som Bruce Springsteen känner för sina fans. Berättandet är så kärleksfullt och enkelt att vi som tittare sympatiserar med fansen även om vi inte delar deras passion. Baillie Walsh har lyckats välja de fans som har de charmigaste egenheterna.
Dokumentären är tredelad, första delen fansens egenfilmade kärleksbekännelser. Andra delen är delar av en konsert i Hyde Park som verkligen gnistrar när Paul McCartney kommer upp på scen tillsammans med Bruce. Sista delen är en epilog där några av de som är med i dokumentären får träffa Springsteen på en konsert i Köpenhamn.