Tjajkovskijs 5:a är en riktig publikmagnet, inte många biljetter fanns kvar när Norrköpings Symfoniorkester bjöd in till eftermiddagskonsert på lördagen. Även en redig Mozart-symfoni lockar folk, i det här fallet nr 35 som går under namnet "Haffner". Att det spelades en inte lika välkänd Burleske av Richard Strauss blev den bonus vi fick med som gav lite sälta åt konserten med pianisten Marianna Shirinyan som skarp solist. Detta ungdomsverk är ingenting som tillhör standardrepertoiren, svårspelat och originellt som vi läser i programbladet, men innehåller härliga klangfärger och vackert draperade melodier. Shirinyan spelade melodiskt avdramatiserat, väntade in men låg ändå före i den skenbara harmonik man anar i musiken. Vart är vi på väg? Det finns en rapsodisk ådra i det lagbundna och jag tycker att solisten hittat en skönt spröd ingång i det som skulle kunna blivit bombastiskt.
Jag uppskattar finliret mitt i storvulna och det sker ett lyriskt möte med orkesterns olika instrument som känns välgörande för helheten. Extranumret med en Chopinsk Mazurka fullbordade Strauss. Tjajkovskijs 5:e symfoni spelades med okomplicerat attityd och lyrsikt detaljerat. Alexander Hansson kändes väldigt stabil på pulten och jag slogs av hur många orkestermusiker som verkligen ser ut att trivas på sin plats. Ett litet leende, en glimt i ögat gör att musiken blir levande och personlig för publiken.
Mozarts Haffner som inledde konserten blev i sammanhanget en liten lättviktare som inte riktigt bottnade. Aningen spretigt och fladdrigt i de inledande satserna för att till slut rätas upp genom en sorts spänstig terassdynamik. Gott så!