Specialeffekterna tar över i Trollflöjten
TrollflöjtenPremiär 6 JuliRegi: Kenneth BranaghI rollerna: Joseph kaiser, Lyubov Petrova, René PapeBetyg ***
När Papageno blir kär i Papagena känns det så här. Kenneth Branaghs "Trollflöjten" är lite väl överlastad med specialeffekter. Foto: Nonstop entertainment
Foto:
Filmskådespeleri är motsatsen: där räcker det med antydan till en blick från ett stenansikte som Jeremy Irons för att det ska fungera.
Det är alltså svårt att sammanföra opera med film. Ingmar Bergman har lyckats, hans filmatisering av "Trollflöjten" från 1975 anses vara ett av genrens mästerverk. Där befinner sig operan stadigt på scenen och till och med publiken är en del av filmen.
Men i Kenneth Branaghs version av Mozarts kanske mest lättillgängliga opera finns ingen vilja att skildra operan som scenkonst. I stället har han förlagt den till första världskriget.
Datoranimeringarna avlöser varandra, det smäller och dånar. Den giftiga ormen blir senapsgas, Nattens drottning flyger som en nattfjäril under sin berömda aria. Scenerna när hela mänskligheten förenas i fred blir storslagna panorereringar över ett tydligt datoranimerat landskap av gröna ängar. När Papageno förklarar sin förälskelse till Papagena flyger han i ett par gigantiska röda läppar.
Avsikten är att få folk att tillgodogöra sig opera på ett mer enkelt sätt. Och visst, kanske kan det få någon att inleda ett operaintresse (Stephen Frys libretto är ovanligt lätt att förstå).
Men kan det slå känslan av en stor orkester och en mäktig tenor i ett fullsatt operahus? Jag tror inte det.
Så jobbar vi med nyheter