Daniel Söderqvist har ett förflutet som nyhetschef för TV4 i Norrköping och debuterade förra året med spänningsromanen "Nyttig idiot" – där Norrköping utgjorde spelplatsen för handlingen. Nu är den rutinerade reportern tillbaka – i dubbel bemärkelse. 50-åringen från Vikingstad har skrivit en andra, fristående, roman om tv-reportern John Carlsson.
I många år har Daniel Söderqvist också varit biståndsarbetare i El Salvador och Nicaragua. De unika erfarenheterna plockar han fram i romanen ”Den utbytbare”, där John åker till El Salvador för att söka sina rötter – och träffa sin biologiske pappa Juan Carlos Mendoza. I landet ska också göra en film om vattensituationen på uppdrag av Sida.
Men ingenting blir som John tänkt sig. Fadern är försvunnen och arbetet med filmen möter oväntat motstånd. Dessutom lyckas John snubbla över brännande uppgifter, hamnar mitt i en skottlossning och kommer en knarkkung på spåren. Boken har ett driv och en spänningsnerv som gör den svår att lägga ifrån sig, men egentligen är skildringen av El Salvador en del av bokens stora behållning. Daniel Söderqvist har ett genuint samhällsengagemang och skriver kunnigt om landets historiska utveckling, kultur och egenart som lett fram till dagens situation och samhällsproblem. Han gör det elegant, lite i förbifarten, så att bokens berättelse inte blir alltför tung.
Bitvis är romanen också riktigt rolig. Jag skrattar gott åt John Carlssons hårddragna beskrivning av olika typer av hjälparbetare – där de som bara ser mänskliga olikheter får väldigt svårt att verka i biståndsländerna. Tragikomisk är också den cyniska skildringen av hur en tv-jounalist arbetar och helst vill komma hem från ett jobb med effektfulla och rörande tårar i sitt bildmaterial.
”Den utbytbare” griper tag i läsaren mer än debutromanen, trots att den var engagerade med sin förankring i Norrköping. Att skrivandet har utvecklats lovar förstås gott för fortsättningen. För en sådan väntar. Nästa sommar kommer en tredje bok och läsaren får ett smakprov i slutet. Men just det greppet är faktiskt rätt trist. Ett bra slut mår bra av att stå för sig själv. Det är lika självklart som att man vill stänga av tv:n när filmen är slut, för att inte förstöra känslan med debattsurr eller fåniga frågelekar.