n Nina Sayers - spelad av Oscarsbelönade Nathalie Portman - är en timid, asocial ung balettdansös vars dröm är att vara en perfekt ballerina. Hon bor med sin kontrollerande mamma som är en av orsakerna till att Nina är hämmad. Nina är också anorektisk och saknar ett eget liv. När balettkompaniet ska sätta upp en ny version av "Svansjön" vill Nina ingenting annat än att spela dubbelrollen Odette/Odile, den vita och den svarta svanen. Problemet är att kompaniets ledare/regissör Thomas anser att Nina är för hämmad och helt osynkroniserad med sin sexuella sida. Trots det får hon rollen, men i gengäld får hon onani i hemläxa.
"Black Swan" är en parafras på baletten "Svansjön". Baletten handlar om en prinsessa som har förvandlats till en svan och för att bryta förtrollningen måste hon få sin prins. Hennes onda alter ego, den svarta svanen, stjäl prinsen och i all pompös tragedi tar den vita svanen av sig livet. Som en version av baletten är "Black Swan" utomordentligt spännande och fascinerande. Konkurrens, fängelset i form av lägenheten/modern, smärta för viljan att uppnå perfektion, stegrande galenskap, förfall och en klimax som toppar resten.
Som film däremot har "Black Swan" en hel del brister. För det första är filmen fylld av många klichéer. Den sexuellt aggressive ledaren i form av Thomas, spelad av Vincent Cassel. Släng in en kontrollerande, besatt mamma som ömsom vill sin dotter det bästa och ömsom beskyller henne och är svartsjuk på henne. Sedan finns också den fallande stjärnan, Beth som nu är för gammal och svepas bort från baletten. Det är för enkelt. Nyanserna suddas ut från det som kunde ha varit en ännu starkare film.
Historien är också lite för repetitiv för sitt eget bästa. När Thomas för tionde gången pratar om Ninas tillkortakommanden som den svarta svanen så har publiken för länge sedan förstått grejen, tjejen är hämmad, sexuellt tillbakahållen och i otakt med sin frigjorda svarta sida.
"Black Swan" marknadsförs mycket som filmen om konkurrens mellan balettdansöserna. Egentligen existerar inte konkurrensen mer än i Ninas huvud. Darren Aronofsky bygger skickligt upp hennes nervsammanbrott som närmar sig för varje skrämmande synvilla som kommer. Filmen säljs även in som en historia där verklighet och fantasi flyter ihop, men den enda som har det problemet är Nina, något filmen tjänar på. Storyn blir mer koncentrerad och mer intressant när vi får följa Ninas förfall istället för att fundera över sanningshalten i olika episoder.
Mest givande är filmens skildring av duktig-flicka-syndromet, något som Nina lider oerhört av. Hon uttalar till och med ljudligt att hon vill vara perfekt. Strävan efter perfektion har ett pris. Och perfektionen Nina vill åt är inte vacker, den är klaustrofobisk, destruktiv och otillräcklig.