Sövande sommarpratare och någon annan

Så har då sommaren gått. Själv har jag tagit det lugnt. Legat i hängmattan och lyssnat på radions Sommar. Det är inte vem som helst som får göra såna program. När listan presenterades hade FiB/Kulturfront rubriken ÖVERKLASSEN SOMMARPRATAR. Och nog var det ett prydligt urval. De flesta somnade jag ifrån, men några lyckades hålla mej vaken.

Mest nyfiken var jag på förre Volvochefen PG Gyllenhammar. Han var sommarpratare 1992 och ägnade då två timmar åt att propagera för ett ja till EU. I år dröjde det en hel timme innan han kom in på politiken. Då ägnade han sig åt att ge svenska folket goda råd.

Det är inte EU vi är emot, det är våra egna politiker vi inte gillar. Och de gillar inte oss. Det är därför vi röstar nej när de vill att vi ska rösta ja.

För att rädda Sverige måste vi arbeta fler timmar i veckan, arbeta några år längre i livet och spara mera. Och så måste vi få hit fler invandrare.

Alltså: I stället för att ge de arbetslösa jobb ska de som har jobb jobba mera. I stället för att minska vår arbetslöshet ska vi importera arbetskraft.

PG Gyllenhammar är ingen dumskalle. Han vet vad Näringslivet vill ha och tar tillfället i akt att propagera för det. Han sa sig också gilla vår svenska press som är fri och garanterar yttrandefriheten.

Därför var jag rätt spänd på Barbro Hedvall, ledarskribent på DN, som sommarpratade 19 juli. För sitt arbete har hon parollen: Ge mej ett ämne och jag ger dej en åsikt. Hon gav exempel på ämnen som kan drabba en ledarskribent. Mest glädjande: Berlinmurens fall. Mest skräckinjagande: attentatet 11 sept 2001 i New York. Mest överraskande: mordet på Palme. Mest sorgligt: mordet på Anna Lindh.

Det är märkligt att en skribent på DN nämner mordet på Palme, ett fall där DN gjorde bort sej så totalt att det måste gå till presshistorien genom att sätta en reporter, Ann-Marie Åsheden, i knät på Hans Holmér med löfte att inte trycka något som han inte godkänt.

Om mordet på Anna Lindh sa Barbro Hedvall att "med henne försvann många förväntningar på framtiden". Som fri och oberoende journalist borde hon kanske ha frågat vilka som möjligen inte önskade en framtid med en rakryggad socialdemokratisk partiledare.

Men nej. I stället gick hon över till att prata om sitt oberoende av tidningens ägare. Jag skriver inte på order, sa hon, jag har den frihet jag behöver. Ge mej ett ämne och jag ger dej en åsikt. Vi andra begriper ju att hon är utvald för att hon har just de åsikter som passar ägarfamiljen. Begriper hon det inte själv är hon dum. Vill hon inte medge det är hon ohederlig. I vilket fall är hon typisk för pressen i Sverige.

Den 9 aug var det Urban Bäckström som pratade. Han började med att låtsas förvånad över att Svenskt Näringsliv vågat välja honom, en före detta riksbankschef, till vd. Vågat? Han är väl tvärtom det idealiska valet. Han kan ses som själva personifieringen av det som är odemokratiskt i vårt samhälle. Från början moderat. Sen chef för en riksbank som undandragits demokratisk kontroll. Sen vd för privata storföretag där ägarna styr diktatoriskt och vanligt folk inte har ett skvatt att säga till om.

Han berättade om sina jobb. Som riksbankschef hade han fått uppgiften (av vem?) att hålla inflationen nere (och alltså arbetslösheten uppe). Nu ska han se till företagsklimatet, som är dåligt i Sverige. Det är därför vi har så stor arbetslöshet. Här behövs fler och växande företag. Privata förstås.

Sen nämnde han det första datum som skulle ha haft betydelse för välfärdens framväxt i Sverige: 4 juni 1857, då finansminister Gripenstedt höll tal i Riddarhuset. Vad han sa berättade inte Bäckström och det är kanske förståeligt. Gripenstedt pläderade för byggandet av järnvägar, där "staten omedelbart öfvertager hufvudbanornas utförande och förvaltning".

Statliga företag alltså. Ja varför inte?

Nu var det faktiskt inte bara överklassen som sommarpratade i år. Här fanns visserligen ingen Anderz Harning eller Birgitta Stenberg, men där fanns en annan frispråkig författare som visste att överraska. Det var Lena Andersson (hon med debutromanen Var det bra så?) som den 9 juli med valda bibelcitat avslöjade Jesus som en hänsynslös egoist och lurendrejare. Det blev skandal, främst i den kristna pressen förstås. Själv skulle jag vilja rekommendera lärare i religionskunskap att köpa hennes program från Sveriges Radio och använda det i undervisningen.