Vi hamnar mitt i romarriket vid den tiden då det var som mäktigast och i en tid när kristendomen fångade allt fler människor. Kanske var det som här, slavarna och de mest utsatta först, efterhand också de som hade det bättre ställt. Det är runt år 200.Justina och Paulus, paret som berättar växelvis. De bor i Germania, någonstans i Rhenlandet, han är befälhavare i imperiet, men inte någon riktig stridis. Han älskar böcker och skriver en själv, kanske för att bearbeta svåra krigsminnen. Han får plötsliga order som att resa långt för någon strid.Hon är en kvinna som går hemma hos svärmor och längtar efter honom, väntar på brev som kan ta månader.Visst älskar de varandra, men vid den här tiden anses det också rätt att använda sig av sina slavar för egen tillfredsställelse. Så sker också i den här medelklassfamiljen, särskilt den äldre generationen.Bekymren är annars som i alla tider, några som dricker för mycket, några som skiljs från varandra, ensamhet och tunga ansvar, några som leker med etik och moral, några som finner tröst i den nya kristna läran men som också drabbas av förföljelse, ända till rikets utkanter där Paulus och Justina hamnar, i Vindolandia nämligen, vid Hadrianus mur i norra England.★ ★ ★Det är lite sorgligt och tungt alltihop, alla har sina kors att bära även om de tror på de gamla gudarna. Justina är sjuklig, hennes blödningar förtär henne sakta och hon är dömd till barnlöshet. Det bärs med i många omtag, om kroppen, om det ofruktsamma, om att livet inte får någon fortsättning, om det moderskap som här ändå får någon näring genom en adoption - men utan happy end. Klagan går tung.Det Vibeke Olsson kanske allra mest vill diskutera är det kristna kärleksbudskapet, om möjlighet att verkligen förlåta, i hjärtat. Hon för flera resonemang, främst genom Justina hennes kunskap om tiden är imponerande, hennes språk flyter lätt trots vissa ålderdomliga uttryck.Det är långt från Ulrike och kriget, men Vibeke Olsson behärskar alltid inlevelsen i det evigt mänskliga.
