Norrköpings symfoniorkester, DeGeer hallen
Dirigent: Stefan Solyom
Solist: Paul Waltman, violin
Verk av: Mozart, Korngold, Dvorak
Fenomenal violinsolist i en härligt fylld konsertsal. Och särskilt roligt då att solisten kommer ur de egna leden!
Korngolds vackert flödande violinkonsert op 35 togs emot med stående ovationer! Paul Waltman, som till vardags tjänstgör i orkesterkollektivet SON och där drar "sitt stråk till stacken", framförde med självklar solistisk auktoritet solostämman.
Waltman bjöd på ett häpnadsväckande befriat spel. Tekniska svårigheter passerades obesvärat, i de första satserna fokus på en silverskimrande och varmt bärig ton som sökte sig ut mot törstande öron. Ackompanjemanget hölls mestadels transparent, ändå tyngdes emellanåt solisten något av orkestermassorna. Brasset undantaget som glänste och tog sin rätta plats! Men kanske hade det varit till akustisk hjälp om Waltman förflyttat sig något närmare scenkanten, tagit de där sista stegen ut ur orkestern? Det är känslosamt och det hörs att det är filmisk musik, både verket och framförandet grandiost och griper tag i publiken. I finalen släpps spelmannen lös. Enligt programbladet har Waltman redan 2008 spelat in kvällens konsert samt en violinsonat av Korngold, synd att denna CD inte fanns till försäljning i pausen.
Solyom tog sin an den inledande Mozartsymfonin nr 39 med viss återhållsamhet, fina fraseringar men strama tyglar. Någon gång släpper det loss med jublande energi i yttersatsernas allegron, men mest nedtonat, älskligt och varmt gungande. I Dvoraks femte symfoni får känsloflödet mera utlopp i en böljande dynamik, där kompositörens lite rigida eller träbockiga stil balanseras av Solyoms förmåga att värma och mjuka upp kantigheterna, detaljerna får glimma till men inte dominera. SON spelade med självförtroende och gnista, där brasset lyste vackert i finalen.