”Det fanns en tid då det fanns hemligheter, och under den tiden kom jag nära presidenten” säger berättarrösten som är Daisy Suckley, Franklin D Roosevelts avlägsna släkting och eventuella älskarinna. Hon säger det på ett förskönande sätt, som att det är tragiskt nog en svunnen tid.
Daisy Suckley kallas till presidentens barndomshem en dag och de börjar umgås. Relationen blir fysisk på en dagsutflykt, i en hemskt oromantisk scen, där hon tillfredsställer presidenten med handen. Sedan ber hon om ursäkt. ’Det är okej’ försäkrar presidenten. Så här är filmen rakt igenom, Daisy är liksom tacksam och accepterande på ett sätt som knappt kompliceras i filmen. Även FDRs äktenskap skildras utan större komplexitet. Dessa nyanser hade kunnat ta filmen längre.
Ett annat problem är avsaknaden av riktning i filmen. En bra bit in i filmen handlar det plötsligt om politiska relationer mellan Storbritannien och USA när kungen och drottningen kommer på besök hos FDR. Regissör Michell har kanske haft svårt att bestämma sig för om han ville skildra den private mannen eller presidenten.
Skådespeleriet i ”Hyde Park On Hudson” är fantastiskt. Bill Murray går helt utanför sig själv för att gestalta den sjuke och åldrande presidenten. Han är miltals från den han spelade i ”Lost In Translation”. Murrays prestation är det som gör filmen värd att se på. Vad FDR eventuellt gjorde med sin ryggradslösa kusin känns inte så viktigt.