Som vi sliter för formen
Brittmarie Engdahl
Foto:
Så kom då de där passen. Musiken var (är) hög, grupperna så stora så stora, väntetid gick åt för att man skulle få plats och här var det jobba, jobba som gällde. Så där är det ju forfarande.
Men inte för mig.
Jag går på lokal.
Det känns som framtiden. Det känns urfånigt. Det är tvärt emot allt som gäller för den som tror på något "naturligt ursprung" att det egentligen är bättre att gräva ett dike eller passa små livfulla barn än att sätta sig i en maskin och på nåt sätt "elda för kråkorna". Alltså göra av med energi utan att den tas upp av något vattenhjul eller så.
Slöseri kanske det handlar om, och så den där gamle på axeln, Luther.
Hursomhelst, något skamhuvud bets av och alltid kan man skylla på ryggen eller magen eller knäna eller var det nu brister som värst och så tar man på sig något uttjänt och knatar in på lokalen.
Där alla är älvor.
Verkade det som, först. Älvorna är allvarliga och trampar på låtsascyklar eller springer i låtsasuppförsbackar, det handlar om hur man ställer in maskinerna och det verkar dom kunna allihop. För dom ser totalt obekymrade ut.
Inte rätta ordet. Dom ser inte ens närvarande ut. Alla har ploppar i öronen och lyssnar på något och blickarna är oseende. Deras fettfria kroppar får antagligen slita för att de ska fortsätta vara fettfria. Eller vill några ha musklar att försvara sin skönhet med.
Men det är bara en av grupperna. Här är också de där som använder alla tillgängliga tyngder, de där som ser ut som gamla ekar runt bröstkorgen, de verkligt koketta bestarna, man kan inte låta bli att snegla på hur tungt de stretar. De är män.
På en av mina maskiner stod det 100 när jag kom fast jag bara skulle ha 20. Före mig hade en av dom där monstren tränat.
Så nu är vi framme vi finessen. Jag tror på gymmet.
För det finns fler sorter, det finns damer, det finns farbröder, det finns studenter som inte stajlar, här är tjänstemän och dagisfröknar, doktorer och matatanter. Det finns kulturarbetare som ser lika mjäkiga ut som jag (en provade några stationer, skakade på huvudet och avvek. Har inte synts till senare) och vi får hjälp av snälla instruktörer som betonar att man ska ta det lugnt och försiktigt, ingen bryr sig om om du lyckas pressa 10, 20 eller 80 kilo, var och en möljar på sitt håll och det är en rätt fridfull stämning.
Det är inte kul men uthärdligt.
Klart det är knasigt, men det funkar.
- Försätt dig i en meditativ stämning, sa en av kulturarbetarna, då går det lätt.
Jag vet inte riktigt hur man åstadkommer det, men jag översatte det till sköt dig själv och skit i andra, och just här, just då, möjligen bara då tycker jag att det funkar.
Så lyder min ursäkt för att skvätta med energi som inte kommer mänskligheten utan bara min gamla rygg till godo.
Så jobbar vi med nyheter