Det ligger alltid en viss spänning i luften när det talas om avsomnade Broder Daniel i allmänhet och dess frontman Henrik Berggren i synnerhet. Han har sedan den kaosartade karriären tog sin början i Göteborg på 90-talet konstant hamnat i en älska eller hata-ställning.
Att han är en kontroversiell musikant råder det ingen tvekan om och alla tycks ha en åsikt oavsett vad som diskuteras om honom. Historien är lång och ni kan den förstås redan.
Fansen, företrädelsevis av ungt slag, har dock i alla tider tagit honom och hans mörka texter till sina hjärtan. Och fansen är viktiga i det här sammanhanget. De står där och trycker nedanför scenen med popluggar och de karakteristiska stjärnorna målade under ögonen redan när Steso Songs värmer upp publiken.
Det ligger en ivrig förväntan i luften på den välfyllda innergården.
På Way Out West-festivalen i Göteborg för några veckor sedan kom Berggren ut och sjöng "Shoreline" tillsammans med Anna Ternheim (som gjort en av pop-Sveriges kanske vackraste covers någonsin av just den låten). Nu har det blivit Norrköpings tur att ta del av den mytifierade stjärnan och "Shoreline" är givetvis en av låtarna som plockas fram här också. Den kommer som sista låt innan Henrik Berggren efter 24 minuters spelande tackar för sig och lämnar scenen.
Att han sjunger som en skadeskjuten kråka, spelar gitarr lite så där halvdant och inte får in någon vidare dynamik i låten spelar ingen som helst roll. Allsången skallar mellan de gamla industribyggnaderna och glädjetårarna springer fram i ögonvrårna på flera av fansen. Det är så stämningsfullt att gåshuden sprider sig över kroppen och det är publiken som gör det.
"Shoreline" må vara konsertens kulmen (inte ens "No Time For Us", som Berggren plikskyldigt kommer tillbaka och framför som extranummer, kan mäta sig), men mönstret går igen redan från första sekund när sångaren svidad i svart och med hatt och stjärnor under ögat intar estraden. Jublet vet inga gränser där det stiger mot himlen, alla från första till sista raden kan varenda ord i varenda text.
Det är ett rent väckelsemöte där summan av ömsesidig kärlek mellan artist och publik blir så oerhört mycket större än själva framförandet i sig. Klyschan att Berggren är intressantare som person än som musiker kommer på skam när "When We Were Winning" kastar ännu en allsångskaskad mot skyn.
Lika malplacerad som Berggren tycktes vara bredvid Ternheim på Way Out West ("nästa gång kan det vara läge att sätta autotuner på Berggren" dundrade en av mina bekanta besviket den gången), lika rätt placerad är han på Knäppingens intima innergård. Konserten är inget annat än ett segertåg från start till mål och de trånande fansen älskar honom förbehållslöst.