Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Anette Kindahl: Som ett spöke

Ur en slottsguides dagbok:  "Många är övertygade om att det spökar på slottet. Men jag som går omkring här hela dagarna har inte stött på något som skrämmer mig. Jag tycker om att gå genom rummen och allra helst när det inte är några turister här. Nu börjar säsongen och de kommer i busslast efter busslast. Det finns så mycket intressant att berätta om de som bott på slottet genom tiderna, men turisterna tjatar alltid bara om att de vill höra spökhistorier.

Kultur och Nöje2009-04-21 09:48
Anette Kindahl
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det århundrade jag tycker bäst om är 1700-talet. Jag är med i en förening som heter Gustavs Vänner och vi träffas en gång i månaden. Vi klär oss i rokokokläder, som vi själva sytt och provar recept från Kajsa Vargs kokbok. Om jag varit född på 1700-talet hade jag kunnat träffa slottets forna invånare. Ibland låtsas jag att jag pratar med porträtten i slottets salonger. I klädedräkter och frisyrer från olika sekler tittar de ner på mig, en del målade så att deras blickar alltid möter mig var jag än står i rummet. Ibland hör jag deras röster, men jag vet att det bara är vinden som luras. Den kan på något märkligt sätt föra rösterna från människorna på borggården in i slottets salonger och folk tror de hör franska mumlas. Jag hyr rum i flygeln, bredvid guidekontoret. Men eftersom jag har nyckel och kan avkoda slottets larm, går jag ibland in i slottet efter stängningsdags, även om det är förbjudet. Jag tänder aldrig någon belysning, för det skulle synas. Jag brukar använda en liten ficklampa. Egentligen skulle jag vilja bära ett levande ljus framför mig och se rummen så som de andra såg dem, innan det fanns elektricitet. En natt la jag mig mycket försiktigt på paradängens sidentäcke men gammalt tyg är skört och jag reste mig snabbt upp igen. Det syntes på täcket att någon legat där men innan jag hann släta ut det hörde jag motorbuller. Genom fönstret såg jag flera motorcyklar med förare klädda i svart läder. Jag gömde mig bakom gardinen och glömde att släcka ficklampan men det gjorde ingenting för de körde iväg i en fruktansvärd fart. Ibland kommer journalister, som fått tillåtelse att sova på slottet en natt, men de måste sova på nedre våningen, i det lilla rummet bredvid slottsshopen. Jag vet att vår vaktmästare ibland kommer tillbaka på natten, smyger in i slottet och går upp i matsalen som ligger ovanpå shopen och klampar omkring och drar stolar över golvet. Jag tycker det är ganska elakt, för vaktmästaren har sagt till journalisterna att hela slottet är larmat och att de inte får lämna sina rum. Jag skulle aldrig vilja skrämma någon. Om Gustavs Vänner ska träffas i slottsparken brukar jag för det mesta fråga om lov, men min dröm är att vi någon gång ska få låna slottet, klä oss i våra rokokokläder, äta kräftaladåb och syltade körsbär vid matsalsbordet och som genom ett fönster i tiden kan turisterna få kika in på oss."
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje