Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Som en panelhöna på en evighetslång skoldans"

Kultur och Nöje2009-05-06 03:00
Åsa Hanell
Jag vet att det går över. Det gör det varje år. Men under någon månad eller så lever jag på halvfart. Snorar på helfart. Och nyser så fönsterrutorna skallrar. Ögonen ser ut att höra hemma hos någon som rökt på utav bara helvete. Det trodde de jag hade gjort på högstadiet. Då hamnade jag i ett moment 22. Hade jag på mig solglasögonen på lektionerna trodde lärarna att jag rökte hasch och skickade mig till skolsköterskan för provtagning. Hade jag inte på mig solglasögonen på lektionerna blev jag utkörd. Och jag kan i viss mån förstå att den lärare som höll ut längst, men ändå valde att kasta ut mig gjorde det efter att jag nyst 49 gånger i rad. Solljuset triggade igång nysningarna. Pollen. Och då framförallt dessa förbannade björkhängen som dinglar av miljontals och åter miljontals pollen. Har aldrig riktigt fattat varför det måste vara så många. Som om björkarna tror att det ska bli småbjörkar av vartenda litet pollen. Eller funkar det kanske på precis samma sätt som med spermier? det första pollenet som landar och godkänns i mylla vinner? Eller det kanske till och med är så att det är skönt för björkarna att lätta på trycket och lösa ut en explosion av pollen? Så kan det vara och då får jag en betydligt större förståelse. Tänk om männen bara fick utlösning en gång om året - det skulle nog bli några miljoner spermier det med. Frågan är då bara hur kul det är att vara en kvinnlig honblomma på en manlig björkkropp.. Det är i sig inte så kul att att fler blivit allergiska, men det har skapat en större förståelse. När jag var liten och gick på dagis fanns det ingen förståelse alls. Absolut ingen alls. Flera gånger fick min mamma telefonsamtal till jobbet där dagisföreståndaren sa att nu fick hon nog komma och hämta mig för jag hade lite svårt att andas. Om de hade gett mig ägg? Jo visst men inte så mycket. Nötter? bara vanlig mandel. Så farligt kan det väl inte vara, lite måste hon ju tåla... Eller hur. Eller folk som svarade att "men han är så snäll" när jag sa att jag var allergisk mot hundar. Så korkat. Så oförstående. Det är bättre nu. Lite i alla fall. Fast nu verkar folk tro att det bara är att vaccinera sig så blir allt bra. Som om man inte kunde vara allergisk mot vaccin... Så nu stretar jag på i ett töcken tillsammans med mängder av medpollenärer. Vi lever våra dagar i syrefattiga bubblor, drogade av mediciner i ögon, näsor och luftstrupar. I slowmotion färdas vi genom ett landskap av miljontals och åter miljontals spermier för att drömma om vertikallägen med fuktiga handdukar över våra ansikten i mörklagda rum. För ett pollenfritt mörker skulle jag göra mycket. Väldigt mycket. Nästan vad som helst faktiskt. Utom att bli en honblomma. Tänk att naken i minusgrader vänta halvårsvis på lite rajtantajtan för att sedan upptäcka att det bara susar förbi. Och sedan stå där med värsta stassen, uppklädd till tänderna helt förgäves och se hur ens blommor torkar ut för att sakta singla mot marken för att troligtvis dö. Höst efter höst. Som en panelhöna på en evighetslång skoldans.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje