Som Dag och natt
BANG BANG ORANGUTANGFilmstadenBetyg: ***
Mikael Persbrandt och Mimmi Benckert-Claesson i Simon Stahos svarta dramakomedi "Bang bang orangutang". Foto: Bjørn Bertheussen
Foto:
Detta sagt mestadels som beröm, med Staho har svensk film fått en karl som med hänsynslös konsekvens gör upprörande melodramer i von Triers stil; fast inte invändningsfritt sagt. Här gör bildskaparen Staho drivna experiment som blockerar åskådarens kontakt med den mänskliga tragiken nästan lika ofta som de fungerar förstärkande. Bang bang orangutang är en bra sevärdhet som tydligt är bunden vid mönstret i Dag och natt.
Persbrandt spelar en familjekär streber som av misstag kör ihjäl sin son. Frun lämnar honom, arbetslivet går emot honom, han är en god man som genom ett felsteg förlorar sitt sociala fotfäste. Som taxiförare lever han ensam och förnedrad, förskjuter mänsklig kontakt när den erbjuds och söker den där den inte erbjuds, till slut i form av desperat kidnappning av dottern.
Persbrandt får vara uppriktig, patetisk, svag, ångestriden och lite uppenbart töntig, han är mycket bra men lite begränsad av att han och Staho satsat på ett konsekvent konstlat spel med mycket yta. De har gett sig själva en svårare uppgift än i Dag och natt och löser den begåvat men inte så ypperligt som i den tidigare filmen.
Dramatisk mitt i filmen är hans tragikomiska uppvaktning av en yngre, modern kvinna. Tuva Novotny visar hela sin skicklighet i porträttet av en modern ung vuxen, brådmogen, cynisk, varmhjärtad men utan vilja att binda sig till honom, däremot lockas hon av hustrumisshandlare. Mittpartiet demonstrerar att Staho lärt av Scorseses Taxi driver som bild av manlig ensamhet och mani, som kammarspel på hjul och expressionistisk stadsskildring.
Staho fyller Eric Kress korniga videobilder i vidformat med målande dramatiska effekter: udda vinklar, inklusive kamera på instrumentbrädet som i Dag och natt, konstlat mättade färgaccenter, starka färgkontraster, inslag av svartvitt och infraröd övervakningskamera. Taxin är äggul som i Taxi driver, barnstolen i hans bil sårigt röd och så vidare. På ljudbandet vrålar oftast The Clashs punkrock. Mycket av detta fungerar dramatiskt, åskådaren tillåts inte slappna av en sekund. Samtidigt kan man tycka att manusförfattaren Staho inte har skrivit de bilburna samtalen med samma inspiration och psykologiska djup som i Dag och natt.
Stahos filmer liknar mest manliga versioner av von Triers melodramer om lidande helgonlika kvinnor. I dem står livet på spel, tryggheten rämnar, bråddjupet närmar sig, svärtan tätnar. Den här filmen erinrar också något om Falling Down och om Fassbinderfilmer som Frukthandlarens fyra årstider och Bolwieser; samma manliga tragik i drivet förkonstlade bilder. Staho är en spännande mogen talang som gör dagens tätaste och mest filmiskt genomförda dramatik.
Så jobbar vi med nyheter