Norrköpings symfoniorkester, De Geerhallen
Dirigent: Michail Jurowskij
Solist: Franscisca Skoogh, piano
Verk av: Britten, Rachmaninov
Det händer något särskilt i Michail Jurowskijs närvaro, när dirigenten som suttit i Sjostakovitjs knä ställer sig framför SON. Det liknar en vanlig konsert, men är större än så, mer än att alla toner hamnar på rätt plats. Med små men oerhört pregnanta uttrycksmedel ger han en storartad konsertupplevelse, för det är samling, alla på tårna i full koncentration. Allting hänger ihop, i verken, mellan verken.
I Benjamin Brittens inledande Sinfonia da Reqium hördes det under konserten återkommande temat Dies Irae för första gången, som en av flera röda trådar att följa. Motstånd skulle man kunna kalla en annan. Tung puls i sorgmarschen men här reser sig enkla vackra melodislingor ur en ibland snårig orkestersats.
I pianokonserten Rapsodi över ett tema av Paganini fascinerade solisten Francisca Skoogh med ett anslag som gav distinkt öppen klang, och en elegant virtuositet i helt i Paganinis anda. Tonerna forsar fram, tills Rachmaninov plötsligt vänder upp och ner på temat och den omvända tonföljden blommar ut i den mest fantastiska melodi. Svårt att inte bli förförd och förlorad i detta vackra.
Intensiteten i tredje symfonin nästan smärtsamt hög, och när man tror att höjdpunkten är nådd så lyfter Jurowskij upp det hela ytterligare en nivå. Mycket intrikata rytmer och inpass, en fartfylld hisnande fuga, och mulligt skönklingande konsertmästarsoli av Andrej Power. Dies Irae alltid i kulissen men kan inte släcka den livsbejakande energin. Magiskt och magnifikt!
