Våren 1976 blev jag på lite omvägar medlem i SSU. En kille som gick på samma skola som jag övertalade mig att hänga med till SSU-lokalen på Trädgårdsgatan en kväll, och på den vägen var det. Jag var inte svår att övertala. Socialismen hade jag i blodet.
Jag kom ifrån ett stolt arbetarsläkte och min farfar var kommunist. Jag växte upp med ett vänsterperspektiv på både svensk och internationell politik. Jag visste att vi höll på Hermansson och Palme, men jag visste, kanske framför allt, vilka vi avskydde: det var hela jävla överklassen med moderatledaren Gösta Bohman i spetsen. ja det var alla borgare över huvud taget. Det var SAF och det var storbankerna, och så vidare. Vi hatade Chiles juntaledare Pinochet och Spaniens fascistdiktator Franco.
Alla dessa känslor tog jag med mig in i SSU, och där passade de som handsken: jag var hemma, på alla sätt. Livet lekte, jag fick nya vänner och redan efter ett par veckor fick jag åka på en argument-trimningskurs inför höstens val. På SSU-lokalen var det möte minst en gång i veckan, och på helgerna var det utdelning av flygblad mellan EPA och Spiralen, eller någon demonstration.
Det var mycket fest och kärlek också, förstås. Olof Palme var vår självklara ledare och idol.
Från motståndarna, som moderatungdomarna i MUF, var känslorna lika intensiva.
Polariseringen var, i ideologisk mening, hårt tänjd. Över- och övre medelklassen och deras handgångna politiker var onda människor rakt igenom.
Det fanns ingen pardon.
De här ganska självgoda affekterna kan väl verka främmande idag. Politik handlar numera mest om vad ett parti har att erbjuda oss, skattelättnader som jobbskatteavdrag, ROT- och RUT-avdrag, skattelättnader för miljöbilar och så vidare. De gamla ideologierna får stå i skymundan idag, såna genomgripande övertygelser ses som något som hör hemma förfluten tid. Det är tragiskt, för det är först med den ideologiska perspektivet, som helhet, vi kan få politisk överblick: vad är det jag vill - i grunden? Vad har jag för syn på medmänniskorna? Ska vi röra oss framåt tillsammans eller var och en för sig?
I dag fattar jag förstås att varken Reinfeldt eller någon av hans hantlangare är några monster, men det är oerhört viktigt att förstå, också med magen, att den politik dessa herrar levererar ofta leder till ett ondskefullt resultat. Det är enskilda människor, framför allt de av oss som finns i periferin: sjuka och arbetslösa människor och andra socialt utsatta som drabbas. Den känslan av frustration bör man absolut fästa i en ideologisk värdegrund. De höga ministrarna lever själva i en politisk naivitet, en blindhet som grundar sig på att var och en av oss ska klara ut våra liv själva, men orkar vi inte själva eller om motståndet visar sig vara för cementerat, så står vi där, maktlösa.
Idag behöver jag inte hata Reinfelt för att kunna se följderna av hans människofientliga politik. Jag kan bara konstatera hur hårt den slår mot de som petas utanför.
Och ja, Olof Palme är fortfarande min idol.
