Snart dags för stora kaxigheten

När 40-talisterna går i pension då jäklar.
Dom kommer inte att sitta och ta emot, dom kommer inte att finna sig i att bli satta på plats, utfordrade med kartongmat, underhållna med käcka dragspelsgäng, påhälsade vid läggdags eller få hjälp nån timme varannan dag när de blir hjälplösa.
Nänä minsann.
Nej, 40-talisterna är bortskämda kravmaskiner som är vana att få som dom vill, nu blir det andra bullar. Stora, starka, säkra, det är vi det.
De första har redan börjat flocka sig. Har ni kanske redan märkt skillnaden?

För egen del känner jag förväntningarna. Eftersom jag inte känner igen mig särskilt väl i beskrivningen tycker jag det ska bli så spännande. Uj, vad jag ska bli stark och mäktig! Kanske få det bättre än någonsin. Knäppa med fingrar och peka Plats! Snäpp och jag får min biff medium med lagom knapriga klyftpotatis. Det ska bli tider.
För hittills tror jag inte jag har krävt nåt vidare, varit van vid, blivit lyssnad på, blivit åtlydd eller vad det nu är för bild någon har om oss - som om vi vore en kropp, en själ.
Bara för att vi har fötts nån gång på 40-talet.

Det finns få som kan platta till en så totalt som en 25-åring.
- Hördududu! Spraya inte där och slå inte sönder papperskorgen och vem ska plocka upp det! säger man i vänlig men uppmanande ton.
- Dö, säger dom.
Och dom har ju rätt.
Alltså, det sorgliga är att det blir ingen fara för de yngre, vi kommer att bli lika snälla och tacksamma som någonsin 10- 20-, eller 30-talisterna. Kanske något kinkigare vad gäller musiksmak, men också där känner jag till stora skillnader. Åtminstone i det breda spannet Frank Sinatra-Little Richard. Men det hinner säkert komma nya underhållningsgrupper tills man hamnar i den offentliga vården, så det är inte så mycket att oroa sig för ännu.
Det är lustigt att höra alla tala om hur 40-talisterna har varit mer välförsörjda och omhuldade än någon tidigare generation. Och siarna som säger att så här bra kommer vi aldrig att få igen.
Visst är det relativt?

Eller är allt en stor konspiration. En kampanj som börjat med perfekt tajming för att vi inte ska inse att när våra dagar kommer så finns inga pengar till pensioner, borta är våra gnetigt hopsparade försäkringar för resten av livet, inga av alla dom där som ska bli programledare på tv vill hålla på och jobba med hängiga gamlingar, vårdinrättningar försvinner, vi får klara oss själva eller låta bli, kanske få sota för att vi hade det så himla storslaget när vi växte upp.
Kanske behöver man inte vara särskilt paranoid för att få sådana misstankar?

Dock: ett vet jag som aldrig dör. Som det står i gamla Havamal. PRO-danserna. Jag har läst att PRO har lite bekymmer med nyrekryteringen, men vänta bara! Snart kommer en mänsklig tsunamivåg skulle man kunna säga. Ordna danser bara och medlemsavgifterna kommer att dråsa in, kontakter knytas, kamper organiseras och banderoller sys. Kadrer med olika intressefrågor kommer att utkristalliseras, dagordningar stencileras och klubbor svingas.
Hoppas bara att det dröjer lite!