Snårigare kan det inte bli
LAYER CAKE**Filmstaden
När du ser "Layer cake" förstår du snabbt att Sienna Millers karaktär blir jobbigt kär i Daniel Craigs. Vad du aldrig, aldrig förstår är varför. Foto: Sony
Foto:
Jag borde älska den här historien om kriminalitetens upstairs/downstairs, om slipade knarklorder och puckade underhuggare som heter Gazza och har träningsoverall.
Och korkade gangsters skjuter varandra till tonerna av ett exakt lagom smart soundtrack (Kylie Minogue/Ulterior Motive: "Can?t get Blue monday out of my head") och vi går ut och kollegorna berömmer och jag känner att jag verkligen borde älska det här.
Men det gör jag inte.
Varför?
Kanske för att historien är som att köra bil i Neapel, det är lätt att komma in men till slut har man korsat sina egna spår så ofta att man inte ens vet vad som är fram och bak på bilen. Och precis när man tänker att nu kan "Layer cake" omöjligen bli snårigare slänger de in en afrikansk stamnation med ett knippe kommunistiska rebeller.
Kanske för att filmen innehåller en kärlekshistoria som är den ytligaste och sämst underbyggda sedan valfri Bondfilm - det är väl ett sätt att bädda för Daniel Craig som nästa 007, vilket ryktena hävdar.
Kanske allra mest för att filmen känns så cynisk; där våldet i till exempel "Snatch" vägs upp av en skön glimt i ögat är "Layer cake" bara grym och våldsam, och bristen på glimt kompenseras med ännu mer våld.
Jag borde älska det här. Kanske är det Vinnie Jones som saknas.
Så jobbar vi med nyheter