Det är svårt att bortse från de senaste veckornas absurda diskussioner om tradition vs rasism. När intellektuella samtal egentligen borde kretsa kring reella problem så har horder av vita kränkta män tagit på sig sina mest unkna offerkoftor och gett uttryck för en obehaglig form av nypatriotism. Det är föga förvånande och till viss del förlåtligt, när 16-17-åringar faller offer för högerextrem propaganda som på klassiskt manér lurar in dem i fällan ?vi mot dem?. Det är mer oroväckandeatt vuxna, välutbildade män och kvinnor, tycks ha tappat allt förstånd gällande grunderna i källkritik. Ett rykte blossade upp om att barn förbjöds klä ut sig till pepparkaksgubbar för att det skulle kunna väcka anstöt hos våra invandrare. Ryktet visade sig vara falskt. Ett annat rykte blossade upp om att självaste SVT skulle censurera den tecknade tomteverkstaden, av samma anledning. Även det ryktet visade sig vara falskt. Var desinformationen kom ifrån eller vilka krafter som skulle tjäna på spridning av dessa rykten, hann aldrig ifrågasättas. Det faktum att ryktena dementerades relativt snart, fick heller aldrig något fäste i den hord av vita, kränkta män som reste sig ur myllan och skanderade ?Nu får det f-n vara nog? eller ?Jag är inte rasist, men??. I de sociala medierna draperade sig de vita kränkta männen i svenska flaggor och delade friskt länkar från de Sverigedemokratiska urkunderna.
Propagandan är förvisso något mer subtil än vad den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels ägnade sig åt under mellankrigstiden, men endast något. Flockbeteendet och den uppdämda offermentaliteten hos dessa ?Jag är inte rasist, men??-figurer är beklämmande och sorgligt att skåda. Historien har lärt oss att det inte är lätt att värja sig mot propaganda, men grunderna i källkritik, vilket elever redan på mellanstadiet får lära sig, torde väl åtminstone vara förankrade i medelåldern.
Jag skäms och blir besviken på samma gång. Skäms gör jag om det stämmer att den viktigaste tradition vi har i detta sekulariserade land, är en tecknad filmsnutt från trettiotalet som spelas upp i den statliga televisionen en gång per år.
?Ta mina barn, min fru och min sjukersättning, men sätt för f-n inte saxen i den tecknade amerikanska filmsnutt som är fundamentet för min kulturella identitet.?
Besviken blir jag när vänner som jag uppfattat som någorlunda intelligenta, toleranta och empatiska, tar på sig de unknaste offerkoftorna och draperar sig i den svenska fanan. Jag trodde att ni var bättre än så, jag trodde att ni såg igenom den kostymklädde järnrörsnazistens skenheliga syften.
Mitt eget kulturella fundament är väl heller inte så mycket att yvas över. Det handlar sammanfattningsvis om att köpa så mycket julklappar som möjligt till så lågt pris som möjligt på så kort tid som möjligt för att göra så många barn lyckliga som möjligt. Detta ska genomföras i en månad då jag jobbat så mycket som möjligt och sovit så lite som möjligt. Därefter ska jag vara så familjär som möjligt och äta så mycket som möjligt innan jag går i mål. Syftetmed mitt kulturella uttryck är att alla ska vara mätta och nöjda och låta patriarken somna ifred i fåtöljen. Får jag inte det så är risken uppenbar att även jag ansluter mig till de vita kränkta männen och att även jag tar på mig den ömkliga offerkoftan.
