Snälla brandmän, ge mig en kurs
Cecilia Ottosson
Foto:
Några år senare, i min egen lägenhet, ljöd visserligen inget brandlarm, men en natt började det brinna i lägenheten vägg i vägg. Jag var fullt medveten om vad som hände, men tänkte inte för ett ögonblick på att jag kanske skulle lämna min lägenhet. Jag stod i mitt fönster och granskade brandmännens arbete. Ganska snart blev jag rädd vilket väl ändå får betraktas som en sund reaktion, men det enda jag kom på att göra var att ringa mina föräldrar (fasen, varför blir man aldrig vuxen?) och gråta i luren. Och vad skulle de göra som satt 20 mil därifrån?
Nu gick det bra även den här gången, även om jag tvingades leva med lukten av brandrök i flera veckor.
I somras var det dags för gång nummer tre.
På ett hotell i Dalarna tjöt brandlarmet en natt. Jag var kanske något snabbare med att reagera denna gång, men mer ärligt var det nog kusinen jag delade rum med som reagerade snabbast. Det tog ändå tid innan vi öppnade hotellrummets dörr för att titta ut i korridoren.
Det var då jag förstod att det faktiskt finns betydligt fler än jag som skulle behöva den där kursen.
Där stod alla hotellgäster och glodde på varandra i fem minuter innan någon kläckte ur sig att vi kanske skulle gå ner till receptionen. Denna gång tog jag trapporna, så jag har gjort framsteg. Det var ingen brand den här gången heller, men vad händer den gången det verkligen är på allvar? Kommer jag att reagera om jag står mitt i en brand? Snälla brandmän, ni förstår väl att jag är i behov av omedelbar hjälp! Kan inte någon i alla fall ge mig ett svar på varför jag gång efter gång råkar ut för falska brandlarm? Fast det slog mig just att det kanske är det där berömda ödet som bara vill ge mig flera chanser att lära mig att reagera.
Så jobbar vi med nyheter