Perseus, fiskarens adoptivson men egentligen halvgud, kämpar för att acceptera sin gudomliga sida, och för de trotsiga människornas frihet från de själviska gudarna. Mot sig har han sin rasande men kärleksfulle far, överguden Zeus, och dennes maktlystne bror, dödsrikets gud Hades.
Sam Worthington som Perseus är mest en av filmhistoriens många blängande, fåordiga muskelhjältar. Han var mycket bättre i Avatar och spelas ut helt av Mads Mikkelsen som läromästarfigur.
Bra är det att spel och repliker ändå betonar hjältens ångestfyllda val mellan gudomlighet och mänsklighet. Och Leterrier vågar dröja i olika dramatiska stämningar, stressar inte bara fram monsterfajterna som i Transformers- och mumiefilmerna. Tempot skiftar skickligt mellan mycket snabbt, snabbt, lite eftertanke och kort paus, allt på under två timmar.
Striden i ormkvinnans lya är en höjdpunkt, en annan är Ralph Fiennes som den väsande Hades, ett vältrande, glödande stoftmoln. Övriga miljöer, typer och gastkramningar ger inget nytt. Å andra sidan är det bara några sekunder här och där som filmen helt oavsett blir lite Monty Python-parodisk.
Clash of the Titans (betyder ungefär titanernas sammandrabbning) bygger delvis på Gudarnas krig (1981). Den var dålig och föråldrad redan när den var ny. Leterriers film kommer nog att hålla betydligt längre.