Smittande förtjusning och gedigen kunskap

För den som ser fram mot en resa dit gäller samma sak, för den som föredrar andra resmål eller inte reser alls - boken är nödvändig ändå, som späckad med allmänbildande information och kryddande kuriositeter.

Birgitta Edlund har skrivit om hur hon och maken, konstnären Lennart Aschenbrenner, tog klivet från Sverige, Stockholm där hon hade DN som arbetsgivare och hennes barndoms Filipstad, till en by i Provence, Cotignac.
I tio år bodde de där innan lappsjuka uppstod och stadsliv lockade.
Det blev Nice.
Återigen batalj genom byråkrati och allt sånt som berättare med liknande erfarenheter alltid beskriver. Men befriande knapphändigt i den delen. Man kan ana massor av stök och bråk bakom vissa formuleringar.
Birgitta Edlund är journalisten som förser oss med hard facts, massor av information, ibland så man får ta paus, hon kan förlora sig i förhistorien, men smittar ändå med egen förtjusning. Hon reflekterar inte så mycket över sakers tillstånd, hon förser oss med de här fakta hon grävt fram från många olika håll.
Det är ju gott om högreståndspersoner som satt spå i trakten, många av dem intressanta, kungligheter som drottning Victoria, vår Oscar II, tsarfamiljen, Gustav V, några har lämnat effektfulla minnen i stadsbilden, låtit uppföra praktkåkar och anlägga påkostade parker. Så alla dessa målare, poeter, alla sorters skribenter och konstnärer. Mycket var dem givet med hav som glittrade eller rasade, blomsterprakt, karnevaler och ett hälsosamt klimat.
Men Nice är också en modern stad, inte ens här har man sluppit betongförorter med rasande upplopp. Fattiga och rika, nu som förr, Edlund tar med allt.

Hon pratar med folk, berättelserna blir till en helhet, den gamla nejlikodlerskan som dolde en krigshjälte, den mustige restaurangägaren som verkar göra allt för att dölja sin restauration, den fantasieggande gentlemannatjuven Spaggiari, historien om den modige Garibaldi som kanske ännu får bära skuld till att hälften av nissarterna vill tillhöra Italien, de andra vill vara fransoser.
Som utrikeskorrespondent besitter hon synnerligen gedigna kunskaper, hon delar generöst med sig av dom och räknar med att vi ska bli lika engagerade i kapitlet om genuin nizzamat som dagspolitiken, ta del av berättelsen om Matisse i Nice eller inse att också här är det svårt att klara sig mot alla förfärliga småtjuvar som med grymhet attackerar alla sorts människor för att sno åt sig deras väskor.

Nissarterna anser alla utlänningar vara engelsmän, somliga tyska, andra franska, men alltid engelsmän. Sånt är kul, berättandet flödar utan för många ord, bara att ta för sig, kanske med pauser som sagt, det är tätt med informationen.
Lennart Aschenbrenner har använt sig av ett traditionellt bildberättande i sina akvareller som förskönar och berikar boken. Lite 50-talsaktigt, där där man också kan känna att språket har sina rötter. Det uppskattas alldeles särskilt av

Smittande förtjusning och gedigen kunskap

För den som har kontakt med Nice (eller Nizza) måste det vara absolut nödvändigt att läsa den här boken. Man kan säkert gå med den i handen och hitta adresser och få i sig massor av kunskaper om hus, gator, parker, restauranger, monument, museer, saluhallar och gallerier.