Smittad av en dansfluga
Sara Schüldt
Foto:
Det är lätt att smittas av höstens mest fartfyllda dokusåpa "Floor Filler". Inspirerande dansstilar man aldrig hört talas om virvlar förbi i rutan, som spansk paso doble, där paret härmar en tjurfäktning och lindy hop, gammal hederlig jitterbugg. Hur kul som helst.
Och hade jag inte redan gjort ett försök i danskurs skulle jag ha anmält mig till en illa kvick.
Mitt försök blev nämligen inte riktigt vad jag tänkt mig.
Innan kursstart var jag världens grymmaste dansare. Jag dansade som en gud, tyckte jag och gjorde mina moves framför spegeln, inspirerad av "Fame" på TV och filmen "Flashdance".
Misstaget var att anmäla sig till en kurs. Där insåg jag, efter några få tillfällen, att jag överskattat min förmåga. Grovt.
Läraren försökte trycka ned mig i spagat, men benen vägrade och alltihop liknade nog mest ett älgkliv.
Sådana minnen vill man helst glömma.
Så över till något helt annat.
Det finns en vardagsmyt som måste avlivas. Och när man nu har en spalt till sitt förfogande är det väl bara att försöka göra det. Här ska avlivas&
Sms är INTE snabbt, smidigt och smart.
Om man ska bestämma träff med någon via sms verkar det först jättebra. Man slänger iväg en fråga bara: "Lunch i morgon?" Super. Så effektivt! Där funkar sms:et.
Tackar kompisen nej är sms också jättebra. Då brukar sms-kedjan sluta på två eller tre meddelanden.
Om kompisen vill ta den där lunchen är det förstås jättekul. Men då får sms-tummen jobba hårt. Särskilt om man bara får svaret: "Ja, gärna", utan förslag på tid och plats. Då är det kört, man spräcker omedelbart fyra meddelandegränsen.
FYRA meddelanden.
Då kunde man lika gärna ha lyft luren på en gång.
Det har jag tänkt ganska många gånger nu.
Är man sms-proffs blir man diktator och bestämmer var och när man ska ses, så att mottagaren bara behöver knappa in ett litet försynt "Ok".
Tekniken gör oss inte alltid till dem vi vill vara.
Varken TV:n eller telefonen.
Så jobbar vi med nyheter