Småskuren och svartvit

Småaktigt att reagera på kan man kanske tycka men Mons Kallentoft lever mycket på skildringarna av staden på slätten. Jag tror dessutom att det är många som köper boken enbart för att just miljön är förlagd till Linköping. Som genre är det en deckare, andra boken i serien om polisen Malin Fors. Hon är en sån där stereotyp snut, svårmodig och med uppenbara problem att kunna njuta av livet. Hon dricker lite för mycket och har dessutom trassliga relationer till exmaken och tonårsdottern. I den här boken är det het sommar i Linköping och flera unga flickor mördas lite varstans i staden. De lämnas nakna och renskrubbade i parker och på badplatser. Malin Fors engagerar sig känslomässigt i fallen eftersom hennes dotter är i samma ålder som offren. Det är en sanslös historia, makalös i sin intrig egentligen när man tänker på att de allra flesta mord faktiskt begås av någon närstående. I det här fallet är det en sjuk människa, som själv blev utsatt för övergrepp som barn, som nu står för dödandet. Som så många andra deckarförfattare gör Mons Kallentoft anspråk på att skildra sin tid. Han tar upp de flesta gångbara ämnen, som incest, en misslyckad integrationspolitik och ett samhälle med allt tydligare klassklyftor. Alla dessa företeelser hittar han i Linköping. Samhällsengagemanget är lovvärt men förenklas med hans penna. Behållningen med boken är just att läsa om Linköping, även om det märks att Mons Kallentoft har varit borta från stan ett tag. Det man också stör sig på är hur småskuren och svartvit han är sina beskrivningar av sin barndomsstad och av människorna som bor här. Lite kärlek förtjänar vi väl ändå?

Information till våra läsare

Småskuren och svartvit

Mons Kallentoft utger sig för att vara Linköpingsson, visserligen uppväxt i Ljungsbro och numera boende i Stockholm. Men knappt har boken inletts förrän han snubblar på geografin, när han ger stans glassbar fel adress. Är detta ett stilgrepp eller är han bara slarvig med fakta?