Småputtrigt om spåkvinna
Lyckans hjul tar oss till Sävesta, en lugn villaidyll någonstans nära Norrköping. Gatunamn är döpta efter bär och på Lingonstigen bor tre kvinnor i olika skeden i livet. Det är kring deras liv romanen kretsar. Hemmafrun Miriam vars snarkande make lämnar henne efter 36 år. Ensamstående tonårsmamman Nina, känslomässigt bränd av skilsmässan. Och den mammalediga juristen Ellinor som slits mellan jobb och karriär.
Vardagen rullar stillsamt, dag för dag, och grannarna utbyter korta artighetsfraser på grannars vis. Tills en dag då en kvinna med henna-färgat hår, Janina, skakar om villaidyllen. Grannarna ser bakom sina gardiner hur bilar stannar till utanför hennes hus om kvällarna. Hur persiennerna dras ner och ljuset släcks. Vad pågår därinne? Skildringen av hur fantasin sätter igång är obetalbar. Den skrämmande tanken väcks - är det en prostituerad som flyttat in på Lingonstigen?
Hennakvinnan visar sig vara en spåtant. Så småningom vågar sig granntrion dit och livssituationerna läggs under lupp. Förändringens vindar börjar svepa in i bland de småtrista villorna. Kvinnorna knyts samman och drar till Stockholm.
Bokens kvinnor upplever att de sitter fast, men budskapet är kristallklart: Du kan ta dig vidare. Rättvisan kan visst segra. Det gäller att få insikt om sin egen kraft, ta ödet i sina händer.
Kombinationen spirande systerskap, stillsam humor och lite jävlar anamma fungerar lent och värmande, som en feelgoodfilm.
Men det småputtrigt charmiga räcker inte. Lyckans hjul når aldrig några hisnande höjder och blir ingen ljuvlig sidvändar-bok. Berättelsen är alltför ytlig och lättsmält, den saknar hetta och tuggmotstånd. Och skildringen av fula-ankungen-blir-svan hade jag definitivt klarat mig utan, sådana mossbelupna schabloner borde Ingemarsson hålla sig för god för.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!