KONSERT
Norrköpings Symfoniorkester
DeGeerhallen
Dirigent: Stefan Solyom
Solist: Catherine Manoukian, violin
Verk av: Béla Bartók, Johannes Brahms
Fiolkonserter har varit frekventa i DeGeerhallen på sistone där Catherine Manoukian i torsdags levererade den tredje hitintills under november månad!
Bartóks andra violinkonsert är ingen bekväm historia, mycket att göra i orkestern och solostämman är ett tungt lass. Tekniskt krävande och hela fyrtio minuter långt så upplevdes det inte segt, musiken är full av lekfulla infall med inspiration från östeuropeisk folkmusik och dans, och här finns vackra lyriskt skimrande partier.
Manoukians mustiga och fylliga klang lämnade ingen plats för tveksamhet, rytmiskt pregnant utan onödig kantighet. Den utmärkte sig fint såväl mot burdust brass som melodiska rörelser i basklarinett och fagott där klangen fick annan transparens. Solyom säkerställde fin balans med hela tiden distinkt hörbar solostämma över orkestern. Välkryddat och mycket smakligt.
Brahms är redan i förstlingsverket för stor orkester Serenaden i D-dur en mogen man av stor integritet. Mördande självkritisk förstörde han alla skisser. Teman hämtade från föregångarna Haydn och Beethoven där Solyom ömsint lyfter fram små kammarmusikaliska passager, valthornen flödar rikt i en omisskännligt Brahmsiansk klangvärld. Adagio non troppo - inte för mycket - väckte hos mig ambivalenta känslor: var det lågmält intensivt strålande av milt ljus eller lite för trögflytande och tråkigt? Har jag fallit offer för tidens sjukdom - inre stress och allergi mot långsamhet? I de två sista satserna eldade Solyom på i mera robusta tempi där inbromsningarna i slutet av Rondot fint förberedde avslutet.
