"Släng dina böcker i Rom"
Det känns tryggt och fint att kunna meddela européerna att harmoniseringen inom EU fortgår sakta men säkert ? posten är snart precis lika skitdyr och hopplös i alla EU-länder. Det var ju många år sedan man ? som svensk ? hade råd att köpa en julklapp till sina släktingar eller vänner i utlandet, som kostade ens hälften av portot för att skicka den till Irland, Tyskland eller något annat EU-land. Efter
Räknar man in kostnaden för förödd ungdom på postkontoret så kan man köpa vilka böcker som helst och man har ändå tjänat på affären. Till det som tar så förfärligt lång tid på postkontoret på Termini i Rom hör:
✔ att försöka förstå (på italienska) att det är mer än 100 kronor dyrare att skicka böcker, som man själv har slagit in i brunt papper och som väger 3,7 kg, som ett PAKET än att skicka samma böcker som BREV! i två av postens kartonger.
✔ att riva upp sitt noggrant förslutna paket och knö ner böckerna i de inköpta kartongerna och försöka få dem att väga ungefär lika mycket utan att slita ordboken i två delar
✔ att fylla i alla adressater och avsändare
✔ att ännu en gång ställa sig sist i kön till den enda kassa som finns för att skicka iväg sina brevpaket och när man äntligen är framme
✔ att få beskedet att det inte går att betala med något kort i hela världen utan bara med kontanter och detta trots att det är postbank i luckan bredvid och man inte har tillräckligt med kontanter.
Så lyd mitt råd: Om ni är i Rom ? släng för tunga böcker i närmaste papperskorg och köp nya när ni kommer hem!
Ett annat råd ? om ni hyr lägenhet i Rom, som är utrustad med en stor järnsäng ? ta med ett litet behändigt svetsaggregat! Precis det var vad som fattades mig och väninnan, som hade önskat sig Romresan i 60-årspresent.
Natten mellan fredagen och lördagen, vid pass klockan två, när vi sussade sött på var sin sida av den stora järnsängen, så väcktes vi av ett brak och jag kände hur världen gav vika under mig samtidigt som väninnan kom rullade emot mig. Eftersom italienska hus är utrustade med träjalusier, som inte släpper igenom något ljus, dröjde det ett bra tag innan jag kom ihåg var jag var och lyckades tända lampan. Då stod det klart att sängen hade rasat på min sida och jag låg liksom fastklämd mellan den tjocka spiralmadrassen och järnkonstruktionen runt sängen och tryckt mot min rygg låg väninnan.
När vi kravlat oss upp började vi analysera situationen. Vi vräkte upp den jättelika, tunga spiralmadrassen mot väggen och jag kravlade in under sängbottnen för att undersöka skadan. Jag kom upp igen med ett järnben i handen och såg hur punktsvetsningen, som hållit benet på plats, hade bräckts. Under tiden hade väninnan, med beundransvärd handlingsraft, kastat sig över en soffa i ett hörn, som visade sig vara en bäddsoffa ? dess värre bara med en bädd.
I brist på svets försökte jag palla upp sängbottnen på det lösa benet, vi baxade tillbaka madrassen och väninnan fick lägga sig försiktigt på den ?hela? sidan och lova att aldrig kasta sig oroligt av och an i sömnen. Själv stod jag just i begrepp att vira in mig i underlakanet och lägga mig i bäddsoffan när både jag och väninnan stelnade till. DET KNACKADE PÅ DÖRREN! Det var grannarna som tröttnat på att lyssna till hur vi drog runt på en järnsäng på ett klinkergolv halv tre på natten.
Trots att jag läst grundkursen i ?Buongiorno Italia!? innan vi åkte, trodde jag inte att jag skulle kunna vinna diskussionen med grannarna. Inte ens ett omnämnande av Ibrahimovic skulle göra dem vänligare stämda, var min bedömning så vi släckte lampan och sov. Som om ingenting hänt?.
Så jobbar vi med nyheter