Leni ska leka med Olle. Men när Leni kommer hem till Olle är något fel. I hallen står snygga skor med glitter på. Det är Kirans skor. Kiran är redan hemma hos Olle och leker. Och då vill inte Leni leka längre.
Emma Adbåges tredje bilderbok om Leni handlar om den svåra svartsjukan och om försöken att hantera den. Om känslor som inte riktigt kan definieras eller förstås, men som ändå känns så fruktansvärt mycket och är så jobbiga.
Först är det verkligen sådär vardagsnattsvart som det bara kan vara när man är liten och kompisarna är det bästaste bästa och det allra värsta. Sen kommer förlåtet, och berättelsen tar en ny och spännande vändning.
Adbåges vardagsberättelser är alltid fyllda av dramatik. Hon tar barns känslor på allvar och med respekt. Det är både enkelt och komplicerat, roligt och läskigt.
Lika viktiga som texten är bilderna. Perspektiven är fantastiska och överraskande kreativa. Barnperspektiv. Färgerna är glada och fräscha och överallt är det fullt av detaljer. Dessutom är det kul att se bilder av ett hem som är så som hem brukar vara, lagom stökiga, med krukväxtblad bredvid krukorna, stickningsprojekt på golvet och smulor på mattan.
Adbåge sätter fingret på det som är speciellt i vardagen. Hon skriver underhållande och tänkvärt om svåra saker och utan att skriva på näsan sätter hon ord på det som får Leni att stoppa slajm i Kirans skor och bestämma sig för att inte skratta på hela dagen.